Moral och lojalitet räddar Degerfors

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Att fatta rätt beslut är inte så lätt. Att ändra ett beslut som blivit fel tycks vara ännu svårare. Förnuftet får alltför ofta ge vika för prestigen.

Därför såg männen i ledningen i Avesta Polarit sammanbitna ut när de i går samlade pressen på bruksmässen i Degerfors. De skulle nämligen berätta att beslutet som koncernen fattade i augusti 2001 var felaktigt, i alla fall delvis.

Planerna på att låta tillverkningen av långa rostfria ämnen flytta från Degerfors till Sheffield i England har inte fungerat som det var tänkt. Nu kommer valsningen, som skulle ha lagts ut på lego i England, även i fortsättningen att göras i Degerfors. Omkring 50 jobb räddas och verksamheten som blir kvar i Degerfors får en bredare bas.

– Det är väldigt positivt, både för Degerfors som ort och för stålproduktionen, förklarade platschefen Leif Rosén.

Beslutet att lägga ner själva stålverket står dock fast. Engagemang och erfarenhet på orten tillsammans med tryggheten att driva produktionen i egen regi, så sammanfattar ledningen för Avesta Polarit varför man nu överger planerna på valsning i England.

Det låter som ett eko av vad de fackliga förtroendevalda sagt ända sedan beslutet om nedläggningen kom. Jag var i Degerfors den gången också. Bjarne Rassmussen, ordförande i järnbruksklubben då som nu, försökte förklara varför Degerfors utvecklats till ett av världens mest specialiserade och lönsamma stålverk.

Det handlade om en obruten produktionslinje. Här kokades, gjöts och valsades stålet i en kedja. Därför kunde Degerfors leverera just de kvalitéer och de kvantiteter som kunderna efterfrågade. I en bransch där alla andra jagade stora volymer hade bruksorten i östra Värmland hittat sin nisch.

I Sheffield saknades inte bara erfarenhet av dessa produkter. Stålverket där hade varken utrustning för att gjuta eller valsa produkterna från Degerfors. Det handlade inte bara om människor som skulle förlora jobbet. Risken var dessutom att en bra produktion skulle förstöras.

Alla jag pratade med för två år sedan ansåg att Degerfors framtid trots allt handlade om stål. ”Förändringsobenägenhet” kallas sådant på seminarier i Stockholm. Sanningen är snarare att de här människorna visste vilken ansträngning det inneburit att bli världsbäst på det de gjorde. Det var inte något man ville se kastas bort.

Sedan dess har turerna kring Degerfors framtid varit många. Försöken att hitta nya ägare och en ny produktion har strandat. Beskeden till de anställda om framtiden har hela tiden skjutits upp. För några månader sedan skulle till exempel stålverket gå ner från fyrskift till treskift.

Redan samma helg fick beslutet rivas upp. Nu försöker man åter gå ner på treskift i det stålverk som alltså enligt planerna ska vara nedlagt till hösten.

Under hela processen, med ett nedläggningsbeslut vilande över sig, har dock stålverket i Degerfors fortsatt att leverera stål. Verket fick rent av så sent som för någon månad sedan en utmärkelse som en av världens bästa stålleverantörer. Till beskrivningen av de anställdas skicklighet skulle koncernledningen också kunnat foga ord som lojalitet och moral.

Det är därför det fortfarande går att rätta till ett beslut som blivit fel.

Ingvar Persson