Smoothies löser inte vår ohälsa
Sverige verkar kunna andas ut.
Oavsett vad vi har stoppat under överläppen. Det påstådda snusförbudet för anställda i Uppsala läns landsting som rapporterades med sådant ramaskri i torsdags visade sig bara ha varit ett förslag i personalutskottet.
Det har skrivits mycket om hälsotrenden i Sverige, det senaste året. Motionsloppen blir slutsålda på rekordtid och vårt intresse för mat ökar. Får man tro Instagram lever många unga på kvarg, proteinshakes och grönsaker.
Men vid snuset går uppenbarligen gränsen.
I alla fall i Sverige.
Inte alltför långt från där jag bor i London hålls det regelbundna ravepartyn, dock inte den drogfyllda 90-talsvarianten.
Gudrun Schyman på Docklands 1996.
Nej, till denna rave i östra London kommer man i träningskläder klockan 06.30 på morgonen. Sedan dansar man till halv nio, då är det är dags att gå till jobbet.
Ingen alkohol serveras, bara vatten och smoothies.
I boken Wellnesssyndromet förfasar sig forskarna Carl Cederström och André Spicer över just denna Londonklubb. För dem är den ett skolexempel på samhällets besatthet vid individuell hälsa och produktivitet.
Bokens tes är att välmåendet har blivit till ideologi. Du ska äta sunt, leva sunt och tänka sunt. Du, din kropp och din hälsa är alltings centrum. Det är det enda du kan kontrollera. De feta, olyckliga och misslyckade har bara sig själva att skylla.
Tänk positivt och gå till gymmet!
Carl Cederström och André Spicer målar fram en skräckbild av ett samhälle där den stress och ohälsa som arbetslivets skapar definieras som ett individuellt problem. Istället för att förändra kapitalismen ska vi lära oss att meditera. Drömmen om ett bättre samhälle har ersatts av drömmen om att bli en bättre individ: vältränad, livscoachad och framgångsrik.
Hälsotrendsondskan förkroppsligas enligt författarna bland annat i Deskcycle. Ett sorts skrivbord för hälsosamma hipsters som samtidigt är en form av motionscykel. Du trampar på när du sitter och jobbar och elektriciteten cykeln genererar laddar din dator.
Kanske kunde det vara ett alternativ till regeringsplanet för Gustav Fridolin.
Wellnesssyndromet är en intelligent bok med många poänger, samtidigt slår den ibland över i gubbigt förfasande över vad en yngre generation håller på med.
– Dagens ungdom alltså... De tar inte ens droger när de ska ut och dansa!
Att som Wellnesssyndromet romantisera 90-talets ravekultur eller 60-talets intellektuella diet av cigaretter, kaffe och sprit är rätt onödigt. Men Carl Cederström och André Spicer är inte de första att provoceras av dagens 20-åringar.
Financial Times skrev för några veckor sedan under rubriken de nya puritanerna ett stort reportage om hur studentkulturen på universiteten i Storbritannien har förändrats sedan finanskrisen. Förr ägnade man sig åt politik, alkohol och att missa föreläsningar. I dag är det studiestress, konkurrens, höga avgifter och oro för att aldrig få ett jobb.
Dagens studenter har varken tid att vara rödvinsintellektuella, eller bakfulla.
De dricker sina hälsosmoothies och pluggar hela dagen.
Inte ska vi döma dem för det?
Samtidigt är vår kultur onekligen besatt vid hälsa och mat på ett osunt sätt. Äggulor farligare än rökning. Sockerberoende av frukt. Mjölk kan ge cancer. Får man tro media så kan föda antingen ge oss evigt liv, eller döda oss. Det gäller bara att veta vilken som är vilken. Man måste tydligen vara expert för att äta något alls. Och som Carl Cederström och André Spicer påpekar: När man i dag hör någon prata om synd, frestelse och skuld så talar de inte om sex, utan om mat.
Men det gör knappast inställningen mer sund.
Samtidigt är hälsa och mat viktiga politiska frågor. Övervikt är ett stort folkhälsoproblem. Ohälsa ett av de tydligaste sätten som klassamhället manifesterar sig på i dag. Hälsa behöver inte bli det individualistiska och avpolitiserade projekt som målas fram i Wellnessyndromet. Vänsterdebattören Göran Greider lyfte för några år sedan fram våra problem med fetma utifrån livsmedelsindustrins ansvar. Vad bör vi kunna förvänta oss från dessa multinationella företag? Vad har politiken för uppgift gällande att balansera deras makt?
Det är centrala politiska frågor som leder till än mer centrala politiska frågor.
I Tyskland har exempelvis rädslan för amerikansk klorbadad kyckling lett till en stor debatt om det eventuella transatlantiska handelsavtalet mellan USA och EU. En diskussion som handlar om gränserna mellan marknad och demokrati, storpolitik och medborgarskap.
Nej, hälsofrågor behöver inte automatiskt bli navelskådande narcissism.
De kan också bli en del av en viktig samhällskritik.
För några år sedan var det trendigaste ordet i den ekonomiskpolitiska debatten ”nudge”. Richard Thaler och Cass Sunstein hade skrivit en bok med samma namn, den handlade om hur politiker kunde hjälpa människor att fatta bättre beslut: äta mer grönsaker, släcka lampan för att spara el. Och så vidare. Det hela skulle ske genom att vi fick en liten knuff i rätt riktning. Ett snillrikt konstruerat incitament som fick oss att äta mindre kött eller pensionsspara mer.
Detta ansågs vara framtiden för progressiv politik.
Men efter finanskrisen blev det rätt tyst om boken. Och det var inte konstigt, det går inte att hantera en finansiell härdsmälta genom att ge människor små knuffar. Det blev så fruktansvärt tydligt att den politiska utmaningen bestod av något helt annat.
Samma resa måste vi nu kanske göra med hälsofrågorna.
Förstå att strukturerna som ohälsan fördelar sig efter går så djupt att inga gröna smoothies i världen kan bota dem.
Utan att vi måste hitta andra verktyg.
Dagens studenter har varken tid att vara rödvinsintellektuella, eller bakfulla
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.