Brittisk högerledare vill skjuta Tony Blair

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Högerledaren Iain Duncan Smith strök sig över sin kala hjässa och spände sina globformade ögon i BBC:s stjärnreporter Andrew Marr: ”Jag lovar skjuta Tony Blair”, sa han. Vad händer, frågade Marr, om någon sätter en pärldekorerad revolver i dina händer? Högerledare väntas väl använda den sortens vapen. ”Jag är soldat och jag vet hur en sådan ska användas”, fortsatte Duncan Smith sitt manligt kärva bildspråk. Han försäkrade att kulkärvar ska spridas över landet.

I övrigt beslutade högerkongressen att slå till hårt mot de alltmer hotfulla vapenövergreppen i landet.

Sent på onsdagskvällen såg jag den stillsamme Sven-Göran Eriksson på engelska fotbollslandslagets presskonferens. Svennis bar träningsdräkt men var obeväpnad. Försiktigt kommenterade han sina stenrika, bortskämda spelares inställda strejkhot. De hade länge och allvarligt funderat på att vägra spela EM-kval mot Turkiet och uttalade förakt mot sitt förbund, som helt rimligt stängt av försvarsspelaren Rio Ferdinand som nonchalerat en dopningskontroll. Ferdinand är känd för att supa hårt.

Bråket har inte varit någon vidare förberedelse för vår viktiga match, sa Svennis. ”Nu måste vi koncentrera oss till 200 procent på fotbollen.”

Kanske är det för mycket begärt. Engelska fotbollsmiljonärer har annat för sig.

Under några veckor har en handfull spelare anklagats för gruppvåldtäkt på en 17-årig skolflicka. En av stökiga Leeds viktigaste spelare spärrades in, misstänkt för ett brutalt sexövergrepp strax utanför klubbens träningsanläggning.

Vaktpersonal fick avhysa en wannabee från Newcastle, som asberusad och ylande rasistiska slafsigheter ville in på nattklubb.

Några ligaspelare fick körkorten indragna: svindlande fortkörning och fylla.

En av landslagets försvarare måste betala några hundratusen i böter för att han misshandlat en motståndare. Småsummor, för proffs med 500 000 i veckopeng.

Engelska fotbollsspelare är på väg att dränka folkets sport i orgier av sprit och sex. Huliganerna har bytt skepnad. De finns inte på ståplats utan på fotbollsplanen.

Inte underligt att Svennis längtar bort. Ryktena placerar honom i Chelsea, den en gång folkliga klubben som numera förvaltas av en rysk oligark. En av dem som hällt ryska folkets kapital i sina egna fickor. Han måste kämpa mot Manchester United, som huvudsakligen ägs av ett par irländare med stora intressen i hästkapplöpning.

Inför all denna galenskap flyr jag till min egen lilla engelska favoritklubb, Charlton. Utan feta pengar och utan några riktiga stjärnspelare men med en social känsla som sprider sig från hemmaplanen The Valley långt ut över grannskapet i de slitna delarna av sydöstra London.

Klubben har byggt en egen antirasistisk organisation, Care. Den undervisar i skolorna, håller turneringar med rubriken ”Vit, svart, röd”. Handikappade ungdomar får lära sig fotboll. Bussar transporterar invalidiserade till matcherna. 28 heltidsanställda är verksamma i socialt grannskapsarbete.

Klubben hjälper till med skolarbete. Över 65 000 ungdomar pluggar på Charltons eget college.

Charlton tillhör på sin höjd ligans mittskikt men är annars överlägset alla dessa storklubbar fyllda med ryska pengar, hästhandlarkapital och tv-profiter.

Jag skickar i väg min text och förbereder mig inför damernas VM-final. Första svenska fotbollsfinalen på 45 år. Och avgjort den första utan proffs och drivor av pengar. Däremot med mycket småklubbsslit, oavlönade tränare och föräldrar beredda att tvätta matchtröjor och koka halvtidskaffe.

Jag sorterar bort de engelska fotbollsmarodörernas turkmatch och tänker på min gamle arbetskamrat Arbetet-journalisten Torsten Frennstedt, som hjälpte till att skriva fram det svenska kvinnliga fotbollsundret. Han är VM-damernas hedersgäst under finalen.

Olle Svenning