Sverige går i de norska spåren mot mörkret
Det är bara några veckor kvar innan Norge går till stortingsval. Och även om det inte gått så bra för det främlingsfientliga och högerpopulistiska Fremskrittspartiet i opinionsundersökningarna tyder det mesta på att ledaren, Siv Jensen, några veckor senare kan börja använda en ministertitel.
Två år efter Utøya står norrmännen redo att släppa in extremhögern i regeringen.
Dessutom hittar jag faktiskt inte ett enda argument som talar emot att Sverige är på väg åt samma håll.
För sex år sedan, innan finanskrisen och innan halva Sydeuropa sattes under förmyndarskap, skrev journalisten Magnus E. Marsdal en bok om högerpopulismen i Norge.
Inför nästa års val borde en omläsning vara obligatorisk för partistrategerna i den svenska oppositionen.
Som radikal journalist träffade Marsdal egentligen aldrig någon som röstade på Fremskrittspartiet.
I Oslo – som i Stockholm – var den ”opinionsbildande” eliten helt befriad från högerpopulister.
Det blev utgångspunkten i jakten på Fremskrittspartiets framgång.
På svenska fick boken den lite olyckliga titeln ”Högerpopulismen dissekerad”. Olycklig därför att Marsdal bara delvis skriver om högerpopulismen. Han finner förklaringen till Fremskrittspartiets framgångar i det politiska systemets sätt att fungera.
Högerpopulisterna får utrymme när alla traditionella politiska motsättningar redan tycks avgjorda av någon annan, på börsen, riksbanken eller i Bryssel. Kritiken mot invandringen får sin sprängkraft i bristen på andra stridsfrågor i politiken.
Om sedan vänstern, och i synnerhet socialdemokratin, leds av personer vars lojalitet med systemet är starkare än deras band till väljarna står dörren för högerextremismen öppen.
Till stora delar hade det kunnat vara en beskrivning av Sverige. De politiska stridsämnena har stuvats undan till en fråga om framtoning, röstläge och duglighet. Statsministern har nästan helt slutat prata politik, och talar i stället helst om att han vill behålla jobbet.
Till och med hans motstånd mot främlingsfientligheten landar till sist på något sätt i regeringsfrågan.
Och oppositionen? Ja, fullt så dystert som i Marsdals beskrivning är det kanske inte, i alla fall inte längre. Att Socialdemokratin för första gången har en fackförbundsledare som ordförande lovar en folklig förankring.
Men frågan är, betyder det också tydligare politiska motsättningar och klarare alternativ? Det återstår att se, och medan vi väntar visar kanske Norge vad som händer när andra politiker överlåter åt högerpopulister att formulera alternativen.