Vad visste Borg om Grekland?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Jag har aldrig varit med om något liknande”, sa Anders Borg till ”Agenda” i februari. Avslöjan­dena hade då börjat komma om hur Grekland trixat med ­bokföringen för att kunna sopa sitt budgetunderskott under radarn för den europeiska stabilitetspakten.

New York Times rapporterade om hur amerikanska banker hjälpt Grekland att fortsätta låna, genom att uppmuntra landet att sälja både det ena och det andra – som till exempel framtida flygplatsavgifter i Aten.

Det var finansvärldens värsta vidunder (ja, Goldman Sachs var inblandade) och den grekiska statsförvaltningen i skön förening. Alla var upprörda. Redan 2004 hade det stått klart att Grekland friserade siffror, men allt var mycket värre än någon hade trott.

Ur skandalen växte en historia om att den skuldkris som Europa drogs in i berodde på en förtidspensionerande, fuskande, fetaostätande grekiskhet. Den borde aldrig ha släppts in bland välskötta ekonomier. Skeppsredare, korrupta politiker, trixande småföretagare och lata arbetare. Usch!

The Economist påpekade nyligen (08/07) att debatten har karaktäriserats av hyckleri från nordeuropeiskt håll. Bland annat hävdar tidningen att EU-ledarna visste om att Grekland ljög redan 2008. ”Försök att ­konfrontera den dåvarande konservative ­grekiske premiärministern, Kostas Karamanlis, ledde inte till något. Mr Karamanlis skyddades av andra mitten-högerledare, inklusive några av dem som nu skriker högst om budgetdisciplin.” Och man undrar förstås vilka länder som The Economist syftar på.

Nordeuropeiska regeringar som skrikit högst om budgetdisciplin? Sverige och Tyskland? Mitten-högerledare? De kan syfta på Angela Merkel. 2008 styrdes Tyskland däremot av en storkoalition och finansminister var social­demokraten Peer Steinbrück. Så det är inte utan att man undrar: Vad visste egentligen Anders Borg och Fredrik Reinfeldt? Deltog de i att skydda Kostas Karamanlis eftersom han var höger­politiker? Visste de om att andra mitten-högerledare skyddade honom? Eller visste de ingenting? Man blir onekligen nyfiken.

Klart är dock att vi inte längre har råd med några nationella stereotyper i debatten. Skuldkrisen väcker alldeles för många och alldeles för svåra frågeställningar för det.