Finansministern – en skattesänkartaliban
En av högerns största idépolitiska triumfer är att de lyckats etablera föreställningen att skattehöjningar är mer ”politiska” än skattesänkningar.
Titta på Anders Borg. Han har sänkt skatten med 130 miljarder kronor. Det har radikalt ändrat fördelningen av resurser mellan människor i Sverige. Både genom att de rika fått större skattesänkningar än fattiga. Men också, i andra änden, genom att minskade intäkter gjort att samhällets resurser fördelas allt mer olika. Barn till välbeställda föräldrar får allt bättre utbildning, medan barn till lågutbildade halkar efter. Höginkomsttagare får bättre vård, medan resurserna i inkomstsvaga områden minskar. Barnfattigdomen stiger. Skillnaderna mellan människor ökar, i båda ändar.
Borg kallar detta ”arbetslinjen”, och att ”ge mer tillbaka i plånboken till vanligt folk”.
I USA rusar budgetunderskottet. Statsskulden är på besvärande nivåer. Något måste göras. Alla vet att en del av svaret måste vara höjda skatter – annars kommer det helt enkelt inte gå. Högerns förslag: de rika ska få sänkt skatt, utgifterna för utbildning, sjukvård och stöd till fattiga ska minska drastiskt. Det är politisk extremism, utan vett och sans. Men smart – debatten flyttas ännu ett steg åt höger. Och demokraterna tvingas ta strid för det nödvändiga, i stället för progressiv politik.
Om inte eurokrisen drar ner Europa i avgrunden, kommer den politiska diskussionen i Sverige under de närmaste åren att handla allt mindre om jobb och arbetslöshet, och allt mer om vård, skola, omsorg. Välfärd, helt enkelt.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har bestämt sig. Allt reformutrymme ska gå till skattesänkningar: ett jobbskatteavdrag till, sänkt restaurangmoms, sänkt skatt för pensionärer. Det är en extrem hållning, som lämnar lite utrymme för att lösa de problem som människor oroar sig för – som bristande resultat i skolan eller tåg som aldrig går i tid.
Den stora frågan nu är vart socialdemokraterna går. I valrörelsen 2010 gjorde man misstaget att köpa högerns logik, och gå till val på sänkta skatter för pensionärer. Därmed missade man tillfället att skapa en tydlig konflikt mellan sänkt skatt och hygglig kvalitet i välfärden.
Diskuteras skatter isolerat från annan politik tycker människor – helt naturligt – att sänkta skatter är bättre än höjda och att staten inte borde vara så girig. Därför vore det livsfarligt om S nu fastnar i en retorik som går ut på att höjda skatter är bra, per definition. Om man säger att jobbskatteavdraget är ondskefullt i sig – i stället för de ökade klyftor politiken leder till.
Moderaterna har börjat måla in sig i talibanhörnet när det gäller skattesänkningar. Nu gäller det att socialdemokraterna håller sig därifrån, och kommer ihåg att skatter är medel, aldrig mål i sig.