Jag blev en bricka i Irans propaganda

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

TEHERAN. Efter några dagar här skulle jag intervjua Hamidreza Taraghi.

Han är redaktör för SHOMA, en av de konservativa tidningarna i Iran, och dessutom högt uppsatt i ett av de konservativa partierna.

Jag höll en artig men offensiv linje. Frågade om kärnkraftsprogrammet och anrikningen av uran och Irans stöd till Hizbollah och militära grupper i Irak. Jag frågade om förtrycket av kvinnor och statspropagandan. Kritiska frågor, tyckte jag själv.

Taraghi talade om kriget mot Irak och Irans misstänksamhet mot omvärlden. Han betonade att Iran aldrig angripit något annat land. Han beskrev hur 60 procent av studenterna på universiteten är kvinnor. På flera sätt relevanta perspektiv, som sällan framkommer i svenska medier.

Problemet var att hans kommentarer så ofta handlade om något annat än det jag frågat om. På frågan om anrikningen av uran tog han upp USA:s imperialism. När jag nämnde det militära stödet till grupper utomlands talade han vagt om Irans ”andliga” och ”fredliga” samhörighet med dessa. Frågan om kvinnornas ställning i Iran besvarade han med en lång utläggning om de kvinnor som dödats i Irak och Afghanistan efter USA:s invasioner.

Han undvek konsekvent Irans egna problem.

Därefter ställde han frågor till mig. Först om Palestina, och jag svarade ärligt att jag inte gillar den rådande Palestinapolitiken, men att det inte kan ursäkta övergrepp av den iranska regimen. Han frågade om Bush, och jag sa att Bush har varit en katastrof. Men på vilket sätt skulle det motivera censur, tortyr och övergrepp mot den politiska oppositionen i Iran?

Han berättade att han tänkte skriva om vårt samtal. Visst, sa jag, men då måste du ta med även mina kritiska synpunkter.

Han svarade med ett brett leende.

Självklart kommer han inte ta med mina kritiska synpunkter. Alla som haft någon kontakt med den iranska regimen vet att det fungerar så. Mina kommentarer kommer att klippas ihop så att det passar deras bild. Jag blir en bricka i propagandan.

Dagen innan träffade jag en ung man som arbetar inom den iranska bokbranschen. Han bjöd på en fantastisk shish kebab och berättade hur censuren fungerar. Tidningarna censureras inte före tryck, och det finns många oppositionella journalister. Men alla vet också att de kan få sparken, eller så kan hela tidningen läggas ned, om de går över gränsen.

Bokbranschen censureras däremot både före och efter tryck. Först måste manuset granskas, och censorn föreslår ofta ändringar. Om det till exempel står i en bok av Paolo Cohelo att ett ogift par har sex, får man ändra handlingen och se till att de är gifta innan sexakten.

Vissa böcker förbjuds helt. Till exempel en läkarbok med råd till havande mödrar. Ett var att gravida kvinnor inte bör dricka alkohol. Eftersom alkohol är förbjudet i Iran kunde den formuleringen uppfattas som en uppmaning till kvinnor att dricka när de inte är gravida.

–?Systemet är extremt oförutsägbart, sa han lakoniskt.

En sak verkar dock vara helt förutsägbar: ingen kommer undan den iranska propagandan.