SD kan vinna om S fegar ur
S måste höja konfliktnivån i svensk politik
”Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse.”
Historikern Henrik Arnstad skrev i förra veckan en analys av Sverigedemokraternas framgångar. Det var ingen rolig läsning.
För Arnstad har en poäng. Det saknas optimism i svensk politik. Och i det vakuumet växer tron på enkla lösningar.
Samma vecka som SD visade sitt rätta tryne presenterade Socialdemokraterna en ny politisk plattform. De ska bli ”framtidspartiet i svensk politik”.
Det låter bra. Men det är långt dit.
400 000 personer är i dag arbetslösa i Sverige. Det är historiskt höga siffror.
Ändå: Ingen verkar på allvar tro att det går att göra något åt det. Självklart inte Reinfeldt. Men inte heller Stefan Löfven.
”Samhället går att förändra”, heter det vackert i inledningen till det nya förslaget till partiprogram för Socialdemokraterna.
Ska det bli trovärdigt måste Stefan Löfven visa att han står bakom de orden.
Nästa år kommer arbetslösheten att stiga ytterligare. Som en följd av krisen i Europa, och av att Anders Borg lagt hela sitt påhittade ”reformutrymme” på en sänkning av bolagsskatten.
Är det någon som tror att efterfrågan på syndabockar då kommer att minska?
Socialdemokraterna är Sveriges största parti. De har ett stort och särskilt ansvar för samhällsdebatten, och för att det finns tydliga alternativ i politiken. Stefan Löfvens strategi verkar vara att ligga lågt, och hoppas att Reinfeldt och Borg gör bort sig. Vänta till valet 2014, vinna på walk over.
Det duger inte. Inte när nynazistiska partier tar kontroll över polisväsendet i Grekland och skapar medborgarmiliser i Ungern – medlemsländer i EU. När politisk uppgivenhet och massarbetslöshet sprider sig i Europa som en skogsbrand i augusti. När svenska riksdagsledamöter beväpnar sig med järnrör.
Det politiska samtalet nu och åren framöver, avgör hur Sverige tar sig igenom den lågkonjunktur som nu står för dörren.
Inte ekonomiskt – där vet vi vad som gäller. Arbetslöshet och otrygghet intresserar inte Anders Borg.
Men när det gäller värderingar, och om politik ska vara möjligt att tro på.
Hillevi Engström hänvisar arbetslösa till socialbidrag. Fredrik Reinfeldt tycker att familjen ska täcka upp när sjukförsäkringen inte fungerar.
Men det krävs två för att starta en konflikt. Och Stefan Löfven vänder just nu andra kinden till.
En socialdemokratisk kritik av regeringens jobbpolitik måste innehålla två element. Det ena är framtidens jobb. Där är Löfven rätt ute när han betonar kunskap i stället för Borgs skattesubventionerade, lågbetalda tjänstesektor. Men det måste också handla om ett hat mot arbetslösheten. Därför att den föder utanförskap, självförakt och fattigdom.
Det är där jag i mina mörka stunder undrar om Socialdemokraterna har gett upp.
Jag minns så väl högerns förakt mot Göran Perssons idé om ett kunskapslyft på 1990-talet. Vuxna som pluggar – vad skulle det vara bra för?
Persson var statsminister.
I dag är S i opposition. Kanske är det skälet till att de är så förtvivlat ängsliga för att utmana. Till att deras huvudkritik mot Borg är att han gör dåliga prognoser och att han inte följer budgetreglerna. Vilket är sant, men knappast borde vara huvudfrågan.
För att utmana den politiska uppgivenhet som ger rasismen näring krävs tro på politik. Och en konflikt om jobben som utmanar högerns människosyn mer än på marginalen.
Därför måste S nu inrikta sig på att höja konfliktnivån i svensk politik.
De måste gå till attack mot passiviteten kring arbetslösheten.
Motståndaren finns. Politiska förslag likaså.
Menar Socialdemokraterna allvar med att bli ”framtidspartiet” måste de börja tro på sitt eget credo:
Samhället går att förändra.