Krigsvännen som blivit pessimistisk
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Föråldrat, inkapabelt, en gisslan till galna stater. Orden är Michael Ignatieffs, han sätter betyg på FN. Vi sitter i Canadian House, på vars tak Ignatieffs far försökte släcka elden under Nazi-Tysklands blitzkrig mot Storbritannien.
Ignatieff, professor vid Harvard och människorättsaktivist, har mer och skarpsinnigare än de flesta försvarat det som kallas humanitära, militära aktioner mot skurkstater. FN, resonerar han, är offer för statssuveränitetens ideologi. Respekten borde inte handla om staters rättigheter utan om människovärde.
För Ignatieff svarade de USA-ledda krigs-aktionerna mot Serbien, Afghanistan och Irak mot den liberala demokratins ansvar och engagemang för de förtryckta. Han återkallar till och med respekt för imperialismen, fast i lättversion.
Plötsligt säger han: ”Vi borde ha mer av den gamla imperialismen, dess ansvar för medborgarna, dess utbyggnad av skolor och sjukvård. Som på Habsburgsväldets tid.”
Inte ett ord om motsättningen mellan
härskarstatens makt och individens rättig-
heter. Inte en antydan om imperialismens
hierarkiskt odemokratiska ordning.
Ignatieff håller fram sin nya bok, romanen ”Charlie Johnson in the flames”. En berättelse om en äldre journalist, som får se en serbisk officer bränna ner en by och sätta eld på en oskyddad kvinna. Journalisten, tyngd av decennier av krigsreportage, vill hämnas, äntligen stiga ur betraktarens roll.
– En parabel över krigsinterventionismen, kommenterar Ignatieff sin bok. Den har ett oerhört svart slut.
– Jag kan tillåta mig tvivlet över krigsingripande, när jag skriver romaner, säger Ignatieff: ”Jag kan i romanen erkänna svårigheter och motsättningar, som är omöjliga att stå för i den politiska debatten.”
Den här kvällen kliver tvivlet ut ur fiktionen. Ignatieff är djupt pessimistisk om det Irakkrig som övergått till terror, död och sönderfall. Han talar om den tragiska, bittra ironi som på nytt förvandlar Irak till centrum för våld: ”Vi gjorde rätt som ingrep militärt. Men resultatet är förfärande.”
Det FN han tidigare förlöjligat återkommer i ljusare version: ”USA:s misstag har varit att inte ta till vara FN:s kunskaper och expertis. Till exempel om nationsbyggande.”
Han resonerar kritiskt om USA:s metod att slå till militärt effektivt för att sedan bara försöka skynda sig bort från det sönderbombade landet.
Skepsisen sammanfaller med Ignatieffs egen varning för vår tids ”virtuella krig”, krig som är riskfria för stormakten och overkliga för hemmapubliken. Han närmar sig också de slutsatser som finns i den svenskinspirerade men oberoende Kosovorapport, till vilken han var medförfattare. Rapporten förordar humanitära krigsingripanden men bara under strikt definierade villkor och aldrig i regi av en enda eller några få makter.
Både krigsanhängare och motståndare hade fel, säger Ignatieff.
– Men ingen sida får önska att det ska gå åt helvete i Irak.