De dör vid fronten när du fyller på kaffekoppen
På andra sidan staketet börjar kriget
MEDYKA, POLEN Det har gått två år och ett par timmar sedan krigsutbrottet. Den 24 februari 2022 fylldes den polsk-ukrainska gränsen av människor på flykt.
– Vi är de sista som är här, ensamma kvar, säger hjälparbetaren Linda Stranden. När vi kom var det kaos med flyktingar överallt och alla volontärer som kom för att hjälpa till. Nu har donationerna minskat, men behoven har inte blivit mindre.
Under två års tid har Linda nu rört sig fram och tillbaka mellan detta liv och det som rektor för en skola nära Oslo. Lagerlokalen vi sitter i, som också fungerar som sovsal och tvättstuga, är basen för organisationerna Actions Beyond Words och Paracrew Humanitarian Aid.
På den korta resan hit, från vårblommorna och den medeltida stadskärnan i polska Przemysl till den stökiga gränsstationen, passerade jag hundratals lastbilar parkerade längs motorvägen. Några dagar tidigare hade bönder som blockerar gränsen öppnat en järnvägsvagn på väg in i Polen och dumpat ukrainsk säd på spåren.
– Jag förstår båda sidor, säger Simon Massey som till vardags är brittisk teaterproducent. EU har slopat tullarna för att stötta Ukraina, men det drabbar polska familjejordbruk som behöver en rimlig ersättning för att få det att gå ihop.
Simon berättar hur de häromdagen förhandlade om att släppa fram en lastbil med en tandläkarklinik från finländska Jakobstad.
– Vi lovade att inte köra utrustningen till Odessa förrän blockaden är över, och till slut öppnade sig vägen för oss likt havet för Moses. Medkänslan med alla vi kommer i kontakt med är förutsättningen för vårt jobb.
Volontärerna kör varorna dit de gör mest nytta. Ofta till byar där hästkärror fortfarande är i bruk, männen ligger vid fronten och flyktingar från ockuperade områden sökt skydd.
En i teamet, Tonko från Kanada, fick sätta livet till när en rysk missil träffade minibussen. Ett lönnträd har planterats för att minnas honom vid en skola dit han ofta brukade köra.
Idag ser fyra av tio polacker de ukrainska flyktingarna mer som ett hot än en möjlighet. Samtidigt är polackerna fortsatt starka anhängare av militärt stöd till Ukraina.
En del av stödet är utbildning av soldater. Och just när jag ska återvända till den pittoreska staden anländer busslaster av män i grågröna uniformer med blågula ukrainska flaggor på.
Jag ser in i deras väderbitna ansikten, och med ens känns det patetiskt att beskriva svenskar eller polacker som krigströtta. Fårorna och ärren skvallrar om att många av dem legat vid fronten och varit i strid mot ryska förband.
I soldaternas ögon finns inte ett spår av glädje över att återvända till andra sidan av det staket som skiljer freden från kriget. Men där finns samtidigt en beslutsamhet.
På vägen tillbaka tittar jag på en hälsning Volodymyr Zelenskyj just lagt ut:
– Alla normala människor vill att kriget ska ta slut. Men ingen av oss kommer att låta vårt land ta slut.
Rysslands ekonomi är mindre än Italiens. Men Putin har ställt om till krigsekonomi, och fabrikerna pumpar ut vapen och ammunition. Samtidigt levererar EU bara hälften av den miljon artillerigranater man lovat Zelenskyj.
Putin hoppas trötta ut sin fiende och tvinga Ukraina till underkastelse. Det skulle etablera att militär makt är viktigare än FN-stadgar och folkrätt.
Då är de 30 miljarder kronor Sverige hittills stöttat Ukraina med felräkningspengar, i förhållande till den upprustning som krävs för att avskräcka Ryssland.
Soldaterna i de kalla, leriga skyttegravarna riskerar varje dag sitt liv för vår frihet. Om de inte får det stöd de behöver, kommer de dö vid fronten medan vi fyller på våra kaffekoppar.
Vi får inte låta Ukraina vara ensamma kvar.