Reformutrymmet är en stor fet lögn
15 oktober 2012
Reformutrymmet
Nu är budgetprocessen över för den här gången. Publiken kan gå hem, inget mer finns att diskutera. Reformutrymmet är slut.
Eller rättare sagt. Det har aldrig funnits något reformutrymme. Begreppet är bara båg. En saga, en metafor, en myt, om man så vill.
Reformutrymmet är enligt Anders Borg 23 miljarder. Denna mycket exakta siffra har finansdepartementet räknat fram. Alla håller sig till den, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna. Medierna sprider den okritiskt.
Reformutrymmet blir i debatten synonymt med utrymmet för politiska vägval.
Lars Calmfors, professor i nationalekonomi och tidigare ordförande för finanspolitiska rådet, har kallat reformutrymmet för ”ett språkligt missfoster”. Därför att ordet leder tanken fel, för att det begränsar diskussionen.
Tro inte på lögnen om reformutrymmet nästa gång ni hör den. För så enkla samband finns inte.
Den första lögnen om reformutrymmet är att de 23 miljarder som räknats fram är gratis pengar, eller ”fullt ut finansierade reformer” som det heter på finansdepartementska. Det är fel.
I praktiken betalas de satsningar som nu görs på forskning, infrastruktur och arbetsmarknad med försvagad a-kassa och ett barnbidrag som blir allt mindre värt.
Det fungerar så här: när ekonomin växer ökar skatteintäkterna automatiskt. När det gäller utgifterna är det tvärt om. Om inga aktiva beslut fattas om att höja a-kassan eller barnbidraget ligger de still, och blir i praktiken mindre värda för varje år som går.
Skillnaden mellan utgifterna och de allt högre inkomsterna är de 23 miljarderna. Det är inga gratispengar. Det är ensamstående mammor, arbetslösa och sjuka som betalar med sämre köpkraft.
Nästa lögn om reformutrymmet är att utrymmet för politiska reformer över huvud taget är något som ett finansdepartement kan räkna fram. Så är det inte.
Även om man håller sig till dagens överskottsmål, som innebär att statens finanser i genomsnitt ska gå plus, så går det utmärkt att höja skatter om man vill höja utgifterna, och sänka skatter om man vill sänka utgifterna.
Överskottsmål, utgiftstak och dagens konstruktion av ”reformutrymme” uppfanns på 90-talet. Det var nödvändigt då, för att hantera Sveriges problem med en skenande statsskuld och inflationspolitik.
Men 90-talet var länge sedan, och Sveriges problem i dag är inte samma som då. Vi har en statsskuld som inte behöver bli lägre, samtidigt som skolresultaten sjunker år för år. Bostadsbrist och föråldrad infrastruktur lägger en våt filt över landets tillväxtregioner. Redan i dag har vi massarbetslöshet – de närmaste åren kommer den att bli mycket högre.
Reformutrymmet är inte begränsat av finansdepartementets räknesnurror, och överskottsmålet är inte något av Gud givet.
Sanningen är att om man tycker att Sveriges problem i dag är annorlunda än för 30 år sedan, så finns det inget som hindrar oss att skapa nya regler. Överskottsmålet skulle kunna ersättas med ett krav på budgetbalans. Vi skulle kunna upprätta en investeringsbudget, där stora satsningar inte behöver räknas hem på ett år – eller finansieras med ännu mer urholkad a-kassa.
Då skulle helt andra ”reformutrymmen” uppstå. Inte mindre korrekta, inte mindre vetenskapliga. Men kanske bättre lämpade för att hantera 2010-talets utmaningar.
På många sätt befinner vi oss i dag i ett slags självvalt politiskt fängelse, där vi gemensamt accepterar att utrymmet för politik är en höftad siffra från tjänstemännen på finansdepartementet. Och där de enda som invänder är professorer i nationalekonomi.
Det är en mycket konstig ordning.