Jesus kan varken bota nationalism eller miljön
Varje påskafton i den här lördagsspalten roar jag mig med att fundera högt kring vad som är allra otäckast, på det stora hela.
Jag menar, det är ändå ingen som läser tidningen i dag, de flesta ägnar sig åt att gömma påskgodis för barnen, dricka kaffe i Vadstena och äta ovanligt många kokta ägg. Åtminstone gör jag det.
Ett år konstaterade jag att miljöförstöring är farligast av allt.
”Vi får inte glömma andra kamper, aldrig, men om vi tillåter jordens medeltemperatur att höjas med fyra grader, vilket de senaste prognoserna obönhörligt pekar på, blir vår planet ett katastrofområde. Alla andra kamper är då förlorade. Varenda viktigt särintresse kommer vi att minnas som en svunnen tid av överdåd och lyx i ett paradis.”
Och så är det förstås. Ändå, förra påskafton, ansåg jag att nationalism var ett ännu mer akut hot.
”Nationalism leder till rasism och högerextremism, men värre än så: Nationalism leder till krig. Krig leder till det självklara – massdöd – men också till ekonomisk kollaps, fattigdom, svält, barbari. Till helvetet.”
Jag hade just läst Stefan Zweigs ”Världen av i går” om hur ett Europa som var på väg att bli civiliserat och rättvist trasades sönder av gamla kolonialistiska fejder och chauvinistiskt flaggviftande, vilket ledde till första världskriget och sedan blev det inte bättre förrän efter ännu ett ohyggligt världskrig.
Inte hjälpte den texten, heller. Det var ju påskafton och ingen läste, så måste det ha varit – annars hade inte nationalistiska och högerextrema partier gått framåt i nästan hela Europa vid EU-valet ett par månader senare.
Nä, jag inser att det på det stora hela inte spelar någon roll vad jag skriver. Större krafter måste till för att miljön ska räddas och nationalism stoppas (svaret kommer sist i krönikan och de större krafterna är inte religion av någon sort).
Men man måste ju försöka. Något litet kanske det ger, även om det är väldigt sällan jag fått ett mejl som sagt ”ah, äntligen fattar jag, du har verkligen fått mig tänka efter, tack!” Ho ho ho, påskharen kommer oftare.
Och, hey, jag är likadan. Det finns egentligen inget som någon kan säga som skulle få mig att sluta anse att Sverigedemokraterna och deras kollegor i världen är ohyggligt farliga, eller få mig att börja förneka växthuseffekten – två frågor som för övrigt attraherar samma typ av väljare, män i min ålder men med spegelvänd politisk läggning.
Det är förstås en brist, dessa snubbar kanske har rätt och jag kanske har fel men ändå sitter jag här, äggstinn och godismätt, och är säker på att både nationalism och miljöförstöring leder till vår undergång – frågan är bara hur lång tid det tar och vad som hinner först.
Det är nödvändigt att vara tvärsäker kring de stora och helt avgörande frågorna annars faller man för vad som helst. Allt annat här i världen är ju så oerhört komplicerat. På samma vis är jag säker på att ingen religiös figur kommer att återuppstå i morgon och bota vare sig nationalister eller miljön eller något annat heller för den delen. Det är helt och hållet vår uppgift. Glad påsk, kamrater.