Margot retar upp de gamla galtarna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Talgoxen väsnas utanför fönstret. Jag måste resa mig från datorn och speja ut. Där sitter han, på högsta grenen, och hyllar februarisolen.

Hellre fågelsång än popskval, tänker jag med ögonen på skärmen igen. När jag stänger av radion på Windows Media Player dyker Microsofts nätnyheter upp.

”Amerika gjorde det rätta i Irak”, ”Soldat gav livet för sitt land”.

Talgoxens ti-ti-ty, ti-ti-ty känns plötsligt betydligt mer variationsrik än Bill Gates Bushpropaganda.

Plötsligt börjar jag gilla Super-Mario. EU-kommissionens Mario Monti alltså.

Han vågar ta strid med det amerikanska handelsdepartementet för att bryta Microsofts dominans. Så kan motmakt till USA också se ut.

Italienaren Monti vill stanna i Bryssel ytterligare fem år, sägs det. Då får han slåss med Tysklands kommissionsledamot om det nya jobbet som EU:s ”ekonomiminister”.

Nu får det vara nog, tycker Gerhard Schröder, Tony Blair och Jacques Chirac. EU-kommissionen bryr sig för lite om konkurrenskraften, skriver de i ett brev till Romano Prodi från onsdagens toppmöte i Berlin. Besvärliga typer som miljökommissionär Margot Wallström lägger på industrin en massa krav.

Den olydiga klassen behöver en ordningsman, enligt de tre som är störst och starkast. Kommissionen ska få en särskild viceordförande som ser till att Europas tillväxt tar fart.

Problemet är väl snarare att Jacques och Gerhard skolkar från skolan och inte genomför de reformer som EU-toppmötena enats om.

Annars handlar ryktena i Bryssel mest om Romano Prodis efterträdare, märker jag under ett kort besök. För varje namn finns argument emot. Het på listan är Österrikes kansler, Wolfgang Schüssel.

Naken-Janne visade att propellrar är bra för att få uppmärksamhet, men den prydlige Schüssels fluga runt halsen kan väl ändå inte göra EU särskilt folkligt. Och har verkligen Jacques Chirac glömt att österrikaren släppte in Jörg Haiders frihetsparti i regeringen?

En insider försöker övertyga mig om att Carl Bildt är en kandidat. Inte vet jag.

Carl Bildt gör likadant som år 1999, ligger lågt. Hans eventuella stödtrupper gör detsamma. Annat är det med José Maria Aznar, vars supportrar tryckte upp vykort med den spanske premiärministerns porträtt och delade ut när det europeiska högerpartiet EPP möttes för två veckor sedan. ”Först fick jag ordning på Spanien, nu är det dags för Europa”, var budskapet.

Nej, det är dags för Göran Persson att sluta vela och sätta i gång kampanjen för ett bra område till Margot Wallström. Jobben och de sociala frågorna är inte dumt. Västerbottniskan har redan börjat träna som vikarie på posten.

Eller döljer det sig något ännu mer spännande bakom statsministerns blixtresa till London i går?

Jag gissar att finansdepartementet gör vågen. Statliga Vattenfall gick 12 miljarder i plus förra året, berättade bolagets vd Lars G Josefsson i går. Frågan är vad som händer när den tyska kolkraften blir dyrare än beräknat.

Vi övriga får söka våra energihjältar på annat håll. Mitt ljus i avregleringsmörkret heter Henry Chu på Sveriges Television. ”Det var coolt”, säger sonen om Hjärnkontorets jätteexperiment för att spara el. Besparingen motsvarade mer än 8 miljoner 40-wattslampor, berättade Henry Chu i tisdags. För att inte tala om vad stearinljus betyder för romantiken.

Kvinnan som är partidistriktens favorit får aldrig frågan av valberedningen.

I stället lyckas den nuvarande partiledaren matcha fram sin ständiga skugga som ny ordförande. Distrikten vågar inte ta strid.

Det handlar om kristdemokraterna. Eller?

Mats Engström