Makt och moral drar inte jämnt

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag antar att jag borde vara ­förbannad när jag lägger ifrån mig Torbjörn Nilssons bok ”De omänskliga” (Weylers). Den skildrar lögner, fusk och svek. Och de som ljuger, fuskar och sviker är politiker – eller i vart fall personer i politikens skuggvärld.

Som i ett avsnitt ur tv-serien ”Vita ­huset”, skrev Olle Svenning för en vecka sedan.

Berättelsen borde alltså göra mig arg, men faktum är att jag mest känner sorg.

Nilsson, politisk reporter på tidningen Fokus, skildrar tre händelseförlopp som varit med och präglat svensk politik under 2000-talet. Folkpartiets dataintrång hos Socialdemokraterna, spelet bakom FRA-beslutet och de utdragna interna striderna i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Här löper rötterna långt in i 1980- och 90-talen.

Det är verkligen ingen vacker bild som målas upp. De flesta av bokens huvudpersoner – många är ännu mitt i en ­karriär mot den politiska toppen – är själviska, näriga och svekfulla. Men också rädda och desperat angelägna om att vinna uppskattning och respekt.

Det är knappast omänskligt, snarare bara alltför mänskligt. Jag tror att det är därför jag känner mig så sorgsen.

Problemen är knappast nya. Makt och moral har alltid haft svårt att dra jämt. Gamla testamentet berättar om kung ­David, och om tre år är det ett halvt ­år­tusende sedan Machiavelli skrev ­”Fursten”.

Fokus i bevakningen av svensk politik ligger inte heller på det interna rackar­spelet inom och mellan partierna. Trots traditionen med offentlighetsprincip och öppenhet är kontrollen av lobbyisternas arbete dålig och insynen i partiernas verksamhet och finansiering svag.

Det är med andra ord möjligt att mycket av det Nilsson beskriver alltid har funnits, men jag är inte säker.

Jag har tillbringat en stor – kanske allför stor – del av mitt liv på sammanträden, studiecirklar och torgmöten, allt det där som utgör de yttre ramarna för ett politiskt ungdomsförbunds verksamhet. ­Kanske är det därför jag tror mig ana en förändring av den svenska politiken ­bakom Nilssons berättelse. Han antyder den i avsnittet om SSU.

Motsättningarna tog verklig fart när ledningen ville ”professionalisera” organisationen. I de flesta sammanhang skulle det vara en oförarglig ambition, men inte i ett politiskt ungdomsförbund.

Det finns nämligen en grundläggande skillnad mellan hur en demokratisk folkrörelse och en professionell organisation hanterar makten. I folkrörelsen byggs mandatet upp underifrån, genom val och förtroende. I en professionaliserad apparat fördelas det från toppen, med utnämningar, anställningar och delegation.

Det skapar olika lojaliteter.

Naturligtvis är beskrivningen idealiserad, men det innebär inte att den saknar betydelse.

De svenska partierna betraktar sig – i något växlande grad – som folkrörelser. Medlemsmöten, kaffekokning, studie­cirklar och allt det där. Kanske en riksdagsledamot som håller ett föredrag.

Mycket är på väg att försvinna, och det går fort. Nyligen kunde ”Rapport” ­berätta hur alla partier utom Miljöpartiet förlorat medlemmar under 2000-talet.

I de tre största – Socialdemokraterna, ­Moderaterna och Centerpartiet – har var tredje medlem försvunnit.

Kvar blir en allt mindre organisation där allt fler också har politiken som för­sörjning, karriär och livsmål. Det höjer de personliga insatserna. Det är inte konstigt att personerna i Nilssons bok är rädda.

Kanske är utvecklingen oundviklig, och kanske kan den i någon mån vägas upp av bättre mediebevakning och den digitala offentligheten. Men frågan är om det betyder bättre beslut, eller större respekt för demokratin.

När jag läst ”De omänskliga” tvivlar jag.