Vem äger rymden?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När jag bodde i Bryssel brukade mina belgiska vänner säga att det bara fanns två saker som höll ihop det tudelade landet. Flamländare och valloner älskade kungahuset och fotbollslandslaget. Annars stred de bägge grupperna om det mesta.
Så sköts landets första astronaut upp i rymden. Belgien exploderade i en sällan skådad nationalistisk yra.
Snart är det Christer Fuglesangs tur. Uppladdningen i medierna är enorm, hockeylandslaget kan slänga sig i sargen. Vi får läsa om pojkdrömmarna, familjen, försöket att slå världsrekord i frisbee.
Jag älskar det.
Äventyret fascinerar, ända sedan mina föräldrar väckte mig för att se Neil Armstrongs första steg på månen på en suddig svartvit tv-bild.
Dessutom gillar jag Fuglesangs kombination av vetenskaplig envishet och pojkaktig upptäckarlusta. När blev en docent i partikelfysik nationalhjälte senast?
Det är samma beundran som inför andra forskares hängivenhet. Alla som sliter med krånglande utrustning eller med mödosamma analyser för att till slut få fram den där nya kunskapen som förändrar.
Fuglesang ska utföra experimentet Altea om de ljusblixtar astronauter upplever. Kanske ger det en bredare medicinsk förståelse om hur strålning påverkar det centrala nervsystemet.
Det är bra att Sverige är med i rymdsamarbetet, Fuglesang är värd uppmärksamheten.
Ändå kan jag inte släppa den sista meningen i ett av alla TT-telegram.
”Sedan Discovery dockat av från (rymdstationen) ISS ska Fuglesang också hjälpa det amerikanska försvarsdepartementet genom att sända i väg två minisatelliter och en större experimentsatellit.”
Vad är nu detta?
Ett par rader gör kopplingen mellan USA:s civila och militära rymdprogram så uppenbar.
Nasa odlar sin civila image, men gränserna är otydliga.
Nyhetssajter som Space.com berättar hur amerikansk militär använder rymdmyndighetens data.
”Vår nation är i krig”, sa en talesman för Nasa under angreppet mot Afghanistan år 2002. ”Vi är en del av den federala regeringen. Om vi kan hjälpa till att rädda amerikanska liv, så är det fantastiskt.”
Samma tema finns i den rymdpolicy, som George Bush skrev under i augusti: ”Frihet att agera i rymden är lika viktigt för Förenta Staterna som slagstyrka i luften och på haven.”
Visst finns det allmänna formuleringar i policyn om att rymden tillhör alla, men i praktiken går USA:s nationella intresse före. Vi kommer att hindra motståndare att skaffa rymdkapacitet som hotar USA:s nationella intresse, heter det bland annat.
George Bush inledde sin karriär genom att ge grönt ljus åt det amerikanska missilförsvaret och därmed ta livet av ABM-avtalet, som skulle stoppa upprustningen av rymden. Den nya policyn går vidare på samma spår. Nedrustningsavtal får inte stå i vägen för de rymdaktiviteter som är strategiskt viktiga för USA.
Neil Armstrong placerade en amerikansk flagga på månen. Ska stjärnhimlen bli ett stjärnbanér?
Jordens närområde borde vara en allmänning, gemensamt förvaltad. Inte en plats för upprustning och strävan efter herravälde.
Så stämmer det att Christer Fuglesang ska hjälpa USA:s försvarsdepartement?
Tydligen.
I sitt nyhetsbrev den 10 augusti beskriver den svenske astronauten de tre experimenten som ska skjutas ut från rymdfärjan, och tillägger: ”Jag är huvudansvarig för detta.”
Vem har gett okej till det?
Jag ringer Rymdstyrelsen, som säger att Fuglesang inte är anställd i Sverige. Vi har inte varit inblandade i samarbetet med det amerikanska försvaret, är budskapet. Försvarsdepartementet ger nästan ordagrannt samma besked. Taleregeln är formulerad, det brukar betyda att frågan är känslig.
Kanske något att spinna vidare på för alla journalister som rest till uppskjutningen. Om sånt får plats bland hyllningsreportagen.
Själv tänker jag jubla om rymdfärden går bra.
En smula eftertanke i den nationella yran kunde ändå vara på sin plats.
Christer Fuglesangs odyssé är inte bara äventyr och upptäckarlusta. Den är också en del av striden om rymden.