Därför är vi skyldiga att värna människovärdet

I alla tider har människor försökt skapa mening där bara ondska verkar finnas. Genom att hoppas på livet efter detta.

Eller genom att försöka göra något åt den värld vi lever i.

Hur skapar man mening när 69 unga människor har mördats?

Jag ser mina egna ungar rulla runt i gräset och vet att det är svårt. Kanske omöjligt.

Ett år har gått. Nu skrivs analyserna, eftertexterna till terror­dådet på Utøya.

Minns ni ryggmärgsreflexen när nyheterna från bombdådet i Oslo började ticka in? Det måste vara al-Qaida! När sanningen

sedan stod klar, att det var en blond, högerextrem norrman som mördat de unga på ön, var det svårt att få bitarna att riktigt passa ihop.

Sedan följde några veckor av ett slags påtvungen, obekväm klarsynthet: Det finns ett hat som vi har glömt att vara rädda för. Kanske för att det finns i vår vardag, kanske för att vi håller på att vänja oss. Kanske för att vita opinionsbildare från medelklassen aldrig möter det. Det är ett hat mot invandrare, utlänningar, muslimer i synnerhet. Det håller på att förgifta våra samhällen. Och det leder till våld.

Klarsyntheten varade inte länge. I dag, ett år senare, är reflexen hos många återigen att reducera Utøya till en isolerad händelse och terroristen till en ensam galning. Hans dåd var fruktansvärt. Men vad har det med oss att göra?

Svaret är enkelt: det främlingshat och den världsbild som gödde honom finns också här. Och vi måste fortsätta att välja hur vi ska hantera det. 

Mördaren på Utøya drevs av idén om att Europa hotas av en ­demografisk bomb, av en konspiration av barnafödande muslimer som är på väg att invadera den västerländska civilisationen. Han såg sig som en krigare i ett samtida korståg.

De senaste decennierna har vi tvingats vänja oss vid att etablerade politiker i parlament ­efter parlament i allt hårdare ordalag pekar ut en viss sorts människor som problem. Romerna och judarna i Ungern, ”invandrarna” i Grekland. Och så överallt – i Frankrike, Danmark, Norge, Belgien, Holland – muslimerna.

Det mest skrämmande är hur retoriken bitvis, gradvis, hårdnar. År 2000 protesterade EU:s ledare när Jörg ­Haider fick plats i regeringen.  I dag talar Hollands Geert Wilders om ”fullskaligt krig” mot islam utan större reaktioner.

Vi håller på att vänja oss.

För två veckor sedan på den vänligaste av alla platser i Sverige, Almedalen i Visby, stod Jimmie Åkesson och sökte skratt genom att raljera över gömda flyktingbarns behov av vård. Det var ett tal som var så öppet i sin intolerans och främlingsfientlighet att reaktionen borde ha blivit ett folkuppror.

Så blev det inte.

Det är mörka tider i Europa. Över vår kontinent sveper en rädslans våg. Rädsla för framtiden, rädsla för samtiden. Och i vår historia finns detta eviga: främlingshatet, ­letandet efter syndabockar.

Nu, i tider av ekonomisk kris och allt knappare resurser kommer längtan efter enkla förklaringar att bli än starkare. Vad resultatet blir vet vi: ökad extremism,­ ­populism. Att grupper ställs mot grupper.

Att förstå Utöya är en del av att förstå vår tid. Hur skör vår civilisation är, hur nära vi har till våld och hat.

I en viktig text en vecka efter terrordådet skrev Ola Larsmo om hur språkliga förskjutningar kan bana väg för våld. Han citerade lingvisten Viktor Klemperer, som skildrade hur orden under 30-talet i Tyskland tilläts byta ­mening: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men ­efter ett tag verkar ­giftet ändå.”

I Sverige har ännu inget annat parti än Sverigedemokraterna gjort hatretoriken till sin egen. ­Ännu blir reaktionerna starka när någon ­pekar finger, letar syndabockar.

Ännu håller vi hyggligt emot.

Hur skapar vi då mening när 69 unga människor mördats?

Genom att fortsätta sätta in terrordådet i sitt politiska sammanhang.

Genom att se att det även här i Sverige finns en stark tendens att peka ut grupper av människor som problem.

Genom att förstå att öppenhet, tolerans, övertygelsen om alla människors lika värde kräver arbete, motstånd, handling.

Och kanske, mest av allt ­genom att minnas detta: gärningsmannen på Utøya mördade inte för att han hade lust att döda. Han mördade inte heller vilka ungdomar som helst. Han mördade unga människor som arbetade politiskt för jämlikhet, för alla människors lika värde.

Det var dessa åsikter som var hatets själva måltavla.

Det är dessa åsikter vi har en skyldighet att försvara.

Läs mer om terrordådet i Norge

Morden på Utøya |
Aftonbladet

Följ ämnen i artikeln