Tony Blairs EU-strategi

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tony Blairs Sarkozy-­hyllning är en del av en promotion­verksamhet och karriär­planering, som ska sluta med att han blir EU: s första president

helskärm

14 januari 2008. I mars håller Frankrike kommunalval. Utgången är oviss, högern och vänstern är ungefär jämnstarka.

President Nicolas Sarkozy kastade därför in ett helt nytt vallokomotiv, när hans högerparti UMP höll kongress i veckoslutet. Tony Blair steg fram inför jublande högerpolitiker och prisade Sarkozy, lika entusiastiskt som han tidigare omfamnat högerledare som Aznar och Berlusconi: ”Ni har tur som har en president så energisk som Sarkozy”, sa Blair. Hittills har Sarkozys rastlösa vitalitet mest koncentrerats till försäljning av kärnkraft, vapensystem och av det egna privatlivet.

Blair skämtade en smula, fast med stort allvar: ”I Storbritannien stödde jag new labour. I USA skulle jag vara demokrat. Och i Frankrike skulle jag sitta i regeringen.”

Uttalandet rymmer en överraskning: Blair bryter sitt trofasta stöd till Bush och republikanerna. En lojalitet som ledde rakt in i krig och massdöd.

Blair, som under tämligen förödmjukande former lämnade ledarskap för parti och nation, kan ha viss frihet att välja politiskt sällskap. Den lilla överslätande reservationen gjorde flera av franska socialistpartiets ledare innan de sammanfattade intrycket av Blair och hans tal hos högern: ”Löjeväckande”. Ett väl generöst omdöme om en politisk ledare som säljer ut den lojalitet de egna väljarna och det egna partiet skänkte honom. Den sortens förtroende har varit hans framgångs och karriärs själva förutsättning.

Man kan urskilja två motiv bakom Blairs resa till högerns Frankrike: ett politiskt och ett privatkarriäristiskt.

Den före detta labourledaren hamrade hem sina gamla teser i Paris: det finns ingen motsättning mellan höger och vänster. Konflikten gäller ”rätt och fel”, ”öppenhet eller slutenhet”. Facket ska bli samarbetspartner – inte driva motstånd och konflikter.

Denna liberalt, delvis kristet, orienterade teknokrati-ideologi omfattas också av Sarkozy och stora delar av Europa-­högern. Blair och Sarkozy förenas dessutom av lusten till det flotta, luxuösa livet. Båda håller storfinansens och medieapparaternas män i sina närmaste vänkrets och tar gärna emot deras gåvor, exempelvis extremt dyra semesterresor.

Tony Blairs Sarkozy-hyllning är en del av en promotionverksamhet och karriärplanering, som ska sluta med att han blir EU:?s första president, eller ordförande, på heltid. Blairs vision är ett uttunnat, icke-federalt Europa med marginellt inslag av gemensamma sociala ambitioner men med starka band till USA. Sarkozy har redan tackat och lovat lansera Blair som ny EU-ledare.

Efter att ha valts till premiärminister av socialdemokratin planerar Blair att låta välja sig till EU-president med högerns hjälp.

Kanske en naturlig karriär för en man som inte ser skillnad på höger och vänster.

OS