FAS 3 – sista delen i en trilogi utan slut

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det låter som en generationsroman

helskärm

”FAS 3. Det låter som titeln på en generationsroman” säger en vän till mig, ”eller ett rockband”. Var det inte U2 som tog sitt namn efter numret på en arbetslöshetsblankett? funderar han.

Vi vet inte. Jag har ingen aning och inser att det nog var Birmingham-bandet UB40 när jag försöker kolla upp saken. (Gällande U2 verkar det råda djup oenighet om ursprunget – till och med inom Bono själv). FAS 3 låter fortfarande som en generationsroman. Eller en låt av Kent.

Enligt Hubble-teleskopet är universum 47 miljarder ljusår stort. Vad som finns vid slutet? Ingen vet. Andra tror att universum är som en ballong. Du flyger ditt rymdskepp så långt du kan åt ena hållet och kommer tillbaks dit du började. Vimalakirti Sutra, mahayanabuddhismens klassiska text börjar med en sammankomst av tusen Buddhor – alla regerar över varsin värld. De följer efter varandra i kedjor. Universum kan förstås också vara platt gränslöst och oändligt. FAS 3 är däremot FAS 3.

Är det verkligen där jobb- och utvecklingsgarantin slutar? Japp. När man kommer dit, kommer man tillbaks dit man började? Nej. Mamma, vad finns på andra sidan? Schhh, nu ska vi sova.

”Arbetslöshet är som huvudvärk eller feber. Det är otrevligt och tröttande, men inte något som i sig självt bär någon förklaring till sin egen orsak” skrev William Henry Beveridge, en av hjärnorna bakom Labours efterkrigsprogram i Storbritannien. Det är den insikten som på något sätt har försvunnit i Sverige.

Skattesänkningar för dem som har jobb skulle leda till att de som inte hade jobb skulle få jobb. Och för att finansiera alltihop försämrades a-kassan.

Först ska den arbetslöse få coachning: det ledde åtminstone till att väldigt många jobbcoacher fick jobb. För att inte tala om klassiska kvällstidningsrubriker ”Då: vd för sekt. Nu: jobbcoach”.

Claes Petersson och Camilla Sundell avslöjade hur regeringen upphandlat före detta sektledare, fingerpåläggare och hypnotisörer till att göra arbetslösa friska och anställda. Kostnad: 2,9 miljarder. I veckan meddelade Arbetsförmedlingen att reformen inte har haft någon effekt – i alla fall inte för de arbetslösa. Nåja.

Efter coachning följer praktik samt andra åtgärder och till sist kan man hamna i FAS 3.

Deltagare ska inte söka jobb organiserat och utbildning är förbjudet. Det handlar om gratisarbete många gånger med konstruerade arbetsuppgifter. Det har öppnat upp för en helt ny bransch: företag som tjänar pengar på FAS 3.

Inte på att producera något, utan på att producera sysselsättningsplatser. Statsministern har kallat det ”riktiga jobb”. Statsministern kan rimligen inte ha menat allvar.

Siffror från Riksdagens utredningstjänst visar att 60 procent av deltagarna i FAS 3 är under 55 år. 22 procent har högskoleutbildning. Här finns civilingenjörer, matematiker, journalister och byggnadsarbetare.

Ingen vill att arbetsmarknadspolitiken ska vara oändlig: som antalet decimaler i pi, antalet gånger du kan divi­dera en siffra med två eller antalet jobbskatteavdrag Anders Borg kan räkna till.

Under Göran Perssons sista tid som statsminister kunde den ibland tyckas gå runt och runt. Handla mer om att människor skulle kvalificera sig för en ny period, än om att förbereda för jobb. Men att i?stället fasa ut människor kan inte vara lösningen. Antalet förtidspensionärer har dessutom ökat under alliansregeringen.

I januari 2006 höll Fredrik Reinfeldt ett anförande om hissar. I den globaliserade världen finns det vinnare och förlorare, sa den blivande statsministern. Den ena hissen går uppåt – den andra neråt. Bildspråket är regeringens syn på globaliseringen och på jobben. För det är samma sak. Att klara globaliseringen är att klara jobben. Om den ena hissen oundvikligen går neråt när produktiviteten ökar måste man hitta på något annat åt dem som inte kan coachas/hypnotiseras/sektledas över till den andra. FAS 3 blir logiskt.

Socialdemokratin brukar använda andra bilder. Dåvarande finansministrarna Gordon Brown och Pär Nuder lanserade begreppet ”sociala broar” i en rapport 2006. Arbetsmarknadspolitik och trygghetssystemen är samhällelig infrastruktur, nödvändiga för att kunna hantera globaliseringen och grundläggande i en modern ekonomi. Hur de ska utformas är en öppen fråga. Att de ska slås sönder – sedan privatiseras till en lönsam bransch av utföräkring, slut­förvaring, vinster och skojare som kostar staten miljarder men inte hjälper de arbetslösa? Ingen vidare idé.

En generationsroman blir en generationsroman mycket för att den på något­ sätt lyckas brotta ner en större samhällelig förändring till text. Oftast inte ens medvetet.

Kanske är det därför som FAS 3 känns som en så passande titel.

Även om boken förstås aldrig skulle kunna få en uppföljare.

Katrine Kielos