Vi lever dessvärre i krigets tidsålder
Jag ändrade mig om Nato med doft av kåda i näsan
Jag minns doften av kåda i näsan från den där morgonen när vi alla på olika sätt nåddes av beskedet att Ryssland inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina.
Själv var jag på ett nattåg i höjd med Sandviken. Vi stod på ett stickspår. Något hade väckt mig. Bredvid rullade ett kilometerlångt godståg med timmer söderut. Jag hade gått ut i korridoren för att gå på toa och på vägen tillbaka till kupén dragit ner en ruta och känt doften av kåda.
Världen var stilla. Fortfarande i fred, i alla fall där jag befann mig. Jag tror klockan var lite efter fem. Men på mobilen som legat kvar under kudden hade kriget redan anlänt.
Kring vissa historiska händelser formas ett före och ett efter. Palmemordet, murens fall, 11 september 2001, valet av Trump. Den fullskaliga invasionen av Ukraina.
Ofta markerar dessa händelser inte den egentliga starten utan då förändringen blir synlig för oss. Processer som pågått länge erupterar plötsligt och formar om världen.
För mig inledde invasionen 24 februari 2024 slutet på en lång process. En ny världsordning hade länge varit på väg. Putins 17 december-tal 2021 hade slutligen avslutat tilliten till alliansfriheten för min del. Jag hade alltid tänkt att Sveriges strategi om militär alliansfrihet i kombination med ett starkt försvar var den bästa försäkringen både för oss och vår omvärld. Men i och med att vårt försvar monterats ner och sedan trots varningar inte byggts upp stod vi inför en ny verklighet vars tideräkning börjar i gryningen den 24 februari 2022.
När Putins Ryssland i full skala anfaller ett annat land ändrar det hela säkerhetsordningen. Utan försvar och utan bindande allianser stod Sverige och Finland på samma plats som Ukraina. Ensamma.
Jag insåg där i tågkupén att vi nu måste gå med i Nato
Jag insåg där i tågkupén att vi nu måste gå med i Nato. Jag tänkte om. Jag ändrade mig. Jag står för det.
Dagen efter talade jag om Nato-option i Kvartals veckopanel. 23 april 2022 förordade jag medlemskap här på Aftonbladets ledarsida.
Efter två år syns krigströttheten tydligt. USA är i sitt politiska sönderfall taget av banan som effektiv stödjepunkt för Ukraina. Europa måste kliva in.
På måndag kan det ungerska parlamentet säga ja till den svenska ansökan. Om ett knappt år kan Trump vara president igen. Sverige är trots allt tryggare även i ett stympat EU-NATO än att stå ensamma.
Vänstern måste skaffa sig en politik för ett Sverige i Nato. Hur bygger vi ett totalförsvar som rustar alla medborgare för de kriser och krig som kan komma? Att trygga sin befolknings säkerhet, kan någonting vara mer socialdemokratiskt än det? Hur fortsätter vi kampen mot kärnvapen?
Hur gör vi bäst så att vi återigen får leva i fredens tidsålder? Utan att vara naiva.