Nu behövs en israelisk vår
Den arabiska våren har ritat om kartan. I spåren av folkliga resningar växer ett nytt Mellanöstern fram. En ny generation ledare förbereder sig för att ta över.
När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu talade till amerikanska kongressen nyligen såg han sig som recensent snarare än viktig aktör.
Han beskrev Israel som
Mellanösterns enda demokrati. Med fria domstolar, pressfrihet, en öppen ekonomi och fungerande flerpartisystem är israelerna unika. Ständigt
under hot från diktaturstater som Syrien och Iran. Angripna av terroristorganisationer som Hamas och Hizbollah.
En lång väg till demokrati
Han beskrev möjligheterna med demokrati i Mellanöstern men missade sitt och Israels ansvar för den framtida utvecklingen.
Talet var delvis ett svar på att Barack Obama nyligen lyft frågan om fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna baserat på 1967 års gränser.
Förhoppningsvis blir Mellanösterns nya ledare demokrater. Vi vet inte än. Vägen från djupaste förtryck och diktatur till mogna demokratier är lång och skakig. Så var det när Östeuropa reste sig från kommunismen. Eller i Sydamerika när land efter land lämnade militärdiktatur bakom sig och utvecklade demokratiska samhällen.
Det går aldrig snabbt. Institutioner tar tid. Sår måste läka. Nya möjligheter, till handel och utbyte, mellan forna fiender, måste tas till vara. Demokrati och försoning går stegvis. Men det finns ingen annan väg som fungerar bättre.
I dag öppnas gränsen igen mellan Gaza och Egypten. För en tid sedan ingick de palestinska grupperna Hamas och al-Fatah ett försoningsavtal. Förhoppningsvis kan det palestinska samhället nu lämna splittring och inbördes strider bakom sig.
EU måste ställa krav
Snart väljs nya demokratiska regeringar i Egypten och Tunisien. När Muammar Gaddafi faller i Libyen är en tidsfråga. Den syriska diktatorn Bashar
al-Assad skakas av folkliga protester.
Samtidigt finns starka motkrafter. Både från de gamla regimerna och antidemokratiska grupper.
De hämtar folkligt stöd ur den israeliska ockupationen av Palestina. Så länge förtrycket och ockupationen pågår kommer de att fortsätta göra det.
Nu behövs en israelisk vår. Ett nytt förhållningssätt till palestiniernas krav och nya verkliga förhandlingar för fred. En ny respekt för folkrätt och det internationella samfundet. Annars kan ytterligare en generation låsas i denna till synes oändliga dödsdans.
Som den starkare parten har Israel huvudansvaret.
EU måste ställa krav på Israel att ta det ansvaret. Med diplomatiska och ekonomiska medel bör man utöva påtryckningar och bidra till nya möjligheter för båda parter i konflikten. Europa har resurserna. Men viljan har saknats.
Fredsförhandlingar utifrån 1967 års gränser är en bra början.