Tennis- rapport från kungalogen

”Det här blir Tims år”, säger Michael Foot, en gång labours djupt bildade och politiskt omöjlige partiledare.

Foot tippar segrare i årets Wimbledon-tennis.

1913, när Foot föddes, vann A F Wilding herrarnas singel och Lambert Chambers, ett fint rytmiskt namn, damernas.

Tim, Tim Henman, ska befria Storbritannien från förbannelsen efter 1936. Det senaste året en engelsman bugande kunde ta emot Wimbledon-trofén från en tillrest kunglighet. 1936 vann Fred Perry finalen över tyske greven och antinazisten Gottfried von Cramm. Tennishistoriker beskriver grevens spelstil som klassisk. Tim Henman följer mönstret. I likhet med von Cramm har han aldrig vunnit Wimbledon. Hans spelstil är dock gräsbaneklassisk. Kraftfull första serve, snabb rush mot nät och så volley.

– Tim, tjuter publiken på centercourten. Come on Tim.

Engelska fanor fladdrar. Union Jack piggar upp. Tim är tunn och ängslig. I tio förfärliga år har hela hans ö krävt seger och Tim är i huvudsak en man för kvartsfinaler.

Jag sitter två meter från Wimbledons särskilde beskyddare, hertigen av Kent. En lång, mager man med tunt hår och rosigt ansikte: ”Jag önskar er en trevlig match”, säger han åt mig som åt alla andra på den kungliga läktaren. Vi män bär mörk kostym och slips, kvinnorna har vackra, färgglada sommarklänningar.

Tennisdagen inleder vi med en lätt måltid: champagne, vitt vin, hummer, jordgubbar med grädde för den som så önskar. Uniformsklädda män och kvinnor ur alla vapenslag sköter om oss.

Min adliga bordsdam, lättkonverserad och charmerande som den riktiga överklassen ofta är, uttrycker oro över stagnationen inom svensk tennis. Jag försäkrar att det finns en stark bredd men för tillfället ingen verklig elit. Hon ler gåtfullt, som om jag sagt något om svenskt samhällsliv. Vi övergår till att jämföra inryck från vårt gemensamma skotska universitet.

Tim värmer upp. Min bänkgranne (ja, vi sitter i fåtöljer) EU-kommissionären Chris Patten nickar godkännande. Hertigens bror, prinsen Michael, snurrar nervöst sina praktfulla knävelborrar. Folk berättar för mig att han svärmar för det ryska 1800-talet. Konservativa Sunday Telegraphs chefredaktör rättar till sin opassande ljusa kostym. Stolen reserverad för liberale partiledaren Charles Kennedy står tom. En radikal protest? Antirojalism?

Henman lyckas samla alla sina talanger under ett set. Hertigen klappar händerna så det dånar som teateråska. Sedan bjuder han oss farväl. Hans porträtt hänger dock kvar i terummet. Det kunde ha legat i det koloniala Indien, Hongkong eller Sydafrika. Frågan är densamma: kan engelsmännen vinna eller tog imperiet slut 1936?

Kanske kvittar det. Alla vi i den kungliga logen har ”a jolly good time”.

Och Henman förlorar. I kvartsfinalen som oftast. Drinkarna står serverade i logen och bredvid det rykande teet doftar nybakade scones.

Följ ämnen i artikeln