Varning för mobilen som brinner i väskan
Den här krönikan tillägnar jag civilminister Ardalan Shekarabi.
Egentligen hade jag skrivit en helt annan krönika som skulle publiceras i dag, men den blev helt enkelt för tråkig.
Jag skrev den i förväg för några veckor sedan eftersom jag har semester just nu. Jag är i Italien och här hade jag verkligen inte tänkt mig att sitta och skriva några ledarkrönikor.
Men så kraschade mobilen.
Det var inte ens mitt fel. Den var bara sista länken i en kedjereaktion som slutade på ett stengolv.
Jag måste erkänna att jag fick panik. Jag försökte med laddning och konstgjord andning för det här var den fjärde mobilen jag gjort av med på ett enda år. Den första for i golvet under en begravning, den andra låstes in på ett Lufthansaplan i Frankfurt, den tredje tog en rånare i Stockholms tunnelbana och nu låg den fjärde på ett italienskt stengolv.
Hur skulle jag förklara detta för servicedesk?
Aftonbladets servicedesk är en fantastisk institution, bemannad av idel tålmodiga människor som hjälper oss med all teknik. Men nog blir det lite ängsligt att förklara varför ännu en mobil har dött. Här måste jag också erkänna att jag har ett lösenordsproblem med Apple.
Jag har försökt klara ut det ända sedan den där begravningen, men hittills har jag gått bet. Jag ska inte ens gå in på vad det innebär, men de på servicedesk är inte helt nöjda med mina ansträngningar.
När jag berättar om min belägenhet här nere får jag idel uppmuntran. Alla har drabbats, och när jag tänker tillbaka på min egen mobilkarriär har jag haft en mobil som brann upp i handväskan (varning för litiumbatterier). En annan blev överkörd av en taxi på Odenplan och en tredje blev hemvist för ett litet djur som flyttade in i displayen. Det kröp runt något dygn och sedan dog både djuret och mobilen.
– Tänk vad sårbara vi är, säger en man till mig när vi sitter och mediterar över en citronlemonad nere vid havet.
Så är det, i en enda krasch har jag förlorat kontakten med min bank, mitt försäkringsbolag och mitt säkerhetsbolag. Som tur var hade jag tryckt ut flygbiljetten hem på papper. Annars hade jag väl blivit kvar här nere i solen och värmen...
Just nu känns det ganska bra, jag läser böcker och pratar med min man. Det är som att ha semester på 70-talet. I bland fuskar jag och kollar omvärlden i min mans mobil. Jag läser att Ardalan Shekarabi vill snabba på digitaliseringen, men att medieforskare protesterar. Minst 400 000 äldre står utanför det digitala samhället.
Men den sårbarheten drabbar fler än så. Jag kan ändå åka hem och be servicedesk om ursäkt. Men många har ingen servicedesk, de har inte ens råd att köpa en ny mobil när olyckan är framme. En snabb digitalisering förutsätter nog att alla har tillgång till tekniken.