Sverigedemokraterna är som Ny Demokrati
Tecknen har pekat åt alla håll de senaste dagarna, men efter ett kort möte med riksdagsmännen kunde Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson lämna besked. När det egna budgetförslaget fallit tänker partiet ställa sig bakom allianspartiernas budget, allt för att kasta Sverige in i en regeringskris.
Kanske hade Karlsson egentligen inget val. De senaste veckorna har Sverigedemokraterna ägnat sig åt en uppvisning i verbala maktdemonstrationer. Ingen, absolut ingen, har kunnat missa budskapet att Karlsson förfogar över makten att avsätta regeringen, eller i alla fall torpedera politiken.
Att vägen dit går över att rösta för ett budgetförslag som i vissa sakfrågor, som till exempel skatten för pensionärer, faktiskt ligger längre ifrån partiets vallöften än regeringsförslagen har spelat lika liten roll som att Sverigedemokraterna fått hota med att bryta mot riksdagens praxis.
Budskapet har gått fram
Karlssons budskap har gått fram, och särskilt till partiets missnöjda och inte sällan förbittrade väljare. De har gillat bilden av en partiledare som "vågat stå upp" mot de vanliga politikernas "svek". En partiledare och ett parti som inte är som alla andra.
Och det är precis det som är Karlssons, och Sverigedemokraternas, problem. I åratal har Jimmie Åkesson och hans partiledare arbetat för att göra partiet rumsrent. Han har tagit i med hårdhandskarna när partiets undervegetation blommat ut i öppen rasism, och han har personligen ansträngt sig för att passa in i partiledarkretsen.
Målet har förstås varit att få politiskt inflytande på riktigt, att bana väg för Sverigedemokraternas möjligheter att utöva makt på riktigt. Jimmie Åkessons parti skulle inte bli ett uppflammande bloss av missnöje, inte ett nytt Ny Demokrati.
Stänger dörren
I dag stängde Mattias Karlsson dörren till politiskt inflytande för mycket lång tid framåt, kanske för alltid.
Det är möjligt att en del av väljarkåren applåderar halsstarrigheten. Men för de allra flesta kommer Sverigedemokraternas namn att förknippas med ansvarslöshet, politiskt taktiserande och regeringskris. Partiet riskerar sin vågmästarställning, och om det funnits delar av borgerligheten som velat öppna en dialog med högerextremisterna för att på sikt göra dem till pålitliga allierade är den tanken säkert mer avlägsen än någonsin.
Allt det där vet Mattias Karlsson säkert.
Men, som sagt, i dag hade han kanske inget val.