Den långa resan från Foot till Blair

I en dryg vecka håller labour födelsedagsfest. Michael Foot, en gång partiledare, fyller 90. Tribune, den ständiga vänstertidningen, bjuder på party. Tony Blair har låtit duka Downing Street. New labour omfamnar för ovanlighetens skull old labour. Labour visar sig rymligt som anglikanska kyrkan med plats både för hårdföra papister och sträva kalvinister.

Gamla labour brukade på en gång sjunga om den röda fanan och ge löften om ”det nya Jerusalem”. Foot står den traditionen nära. Han är en av ledarna för partiets starka ”Håll till vänster-förbund”. Kämpade i CND mot kärnvapen. Var skeptisk både till amerikansk underkastelse och till Europamakten. Han hade nära till fackföreningsrörelsen i motsats till vänsterns väldige ledare Aneurin Bevan, vars biografi Foot skrev.

Foot var en litterär gestalt, specialist på lord Byron, flitig essäist. Han ledde Tribune på den tiden George Orwell skrev där.

För en tid satt Foot i Harold Wilsons regering. När arvet efter den briljante men ideologiskt suddige Wilson skulle styckas, slets också labour sönder: utbrytare till höger, teknokrater i centrum och sekterister till vänster. Inskränkt facklig militans slog sönder det sista av labours trovärdighet. Den då 70-årige Foot, som mest längtade efter sina böcker och rosor, fick som partiledare fullborda fiaskot med valkatastrofen 1983.

Tony Blair skapade sitt nya labour drygt tio år efter det att det gamla somnat in. I stället för det kulturella arvet delades politiken ut till spin-doktorer.

Ideologin paketerades av Alastair Campbells informationsavdelning – en liten orwellsk återklang. Facket fördes till periferin. Politiken letade sig mot centrum, till medelklassen, ständigt undersökt av Blairs fokusgrupper.

Labour kunde åter vinna val. Tony Blair är ingen intellektuell, däremot är han vitalt intelligent och en oslagbart skicklig talare. Blair är strateg och maktpolitiker. Ideologin är huvudsakligen kristdemokratiskt allmängods.

Blairs ”övertygelse” är kristen. Han har skrivit en fin text om Pontius Pilatus. En man som enligt Blair ställdes inför politikerns dilemma: följa folkets rop om blod och död eller söka sanningen, så långt den kan fastställas.

Inför Irak-kriget vägrade Blair följa folkets röst, fylld av antikrigsstämmor och av Michael Foots gamla CND:are. Fast Blair vågade inte lita till sanningens övertygande kraft. Han, och hans mästare George W Bush, förvrängde eller undertryckte kunskap om Iraks massförstörelsevapen.

De båda vilseledde om krigets orsak. Blair bröt mot en av demokratins grundidéer: att tala sanningen inför parlamentet.

Blairs maktpolitiska bas, cementerad av spindoktorer och informatörer, krackelerar. David Kelly är den svarta absurdismens blodiga offer. ”Den mänskliga faktorn”, för att låna en titel av Graham Greene. Han visste mycket om kristen nåd och offer och fanns nära den individ som krossas när han eller hon hotar maktpolitiken och statsapparaten.

Följ ämnen i artikeln