Låt polisen se Lilja 4-ever

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I måndags kväll höll vice statsminister Margareta Winberg ett anförande i Washington. Temat var det svenska exemplet och den svenska kampen mot kvinnohandel och ramen en internationell konferens om människohandeln.

I fråga om lagstiftning och politisk medvetenhet går Sverige före. Den svenska politiken förtjänar att lyftas fram som ett exempel i kampen mot prostitution och människohandel, men lagstiftning och politisk retorik ger inte hela bilden.

Det finns ofta något överslätande i tonen när prostitutionen kommer på tal. Att det är kriminellt att köpa sexuella handlingar eller att prostitutionen hänger nära samman med både social misär och organiserad brottslighet spelar inte någon roll.

I veckan var det dags igen. I en rapport till regeringen konstaterar rikskriminalen att det går trögt i arbetet mot sexhandeln. Det gäller inte minst den internationella trafiken med kvinnor, bland annat från Ryssland. I rapporten talas det om ett ”glapp” mellan den politiska viljan att bekämpa människohandeln och polisens prioriteringar.

– Det är en jättebesvärlig brottslighet, eftersom offret inte är samarbetsvilligt. De ryska kvinnorna ställer ju upp på det här för att tjäna pengar, förklarade Norrbottens länspolismästare Karl-Bertil Arosenius i veckan i Svenska Dagbladet.

Hallickar och torskar får kort sagt löpa.

I enstaka fall menar författarna bakom rapporten sig se en negativ attityd till att prioritera brott som har med människohandel att göra. Offren ”vill ju ändå det här”.

Det är klart att det är besvärligt för länspolismästaren.

Att med vilseledande löften eller tvång locka kvinnor till Sverige för att utnyttja dem för prostitution kan sedan 1 juli 2002 ge upp till tio års fängelse. Enligt rikskriminalens bedömning säljs mellan 200 och 500 kvinnor årligen till den svenska sexmarknaden.

Alla resonerar dock inte som länspolismästare Arosenius. Flera polismyndigheter har satsat resurser och byggt upp kunskap. Polisen driver i högre grad spaning mot misstänkta bordeller och samarbetet med andra myndigheter har blivit bättre.

Det är dock dyrt att undersöka människohandel. Om bevisen ska hålla krävs spaning, telefonövervakning och tolkar. Dessutom tvingas de som verkligen sitter inne med sanningen, de drabbade kvinnorna, i allmänhet resa hem så fort som möjligt.

Därför, och därför att länspolismästaren i Norrbotten långt ifrån är ensam om sitt perspektiv, kan människohandlarna fortsätta sin verksamhet tämligen ostört.

För en knapp månad sedan kammade Lukas Moodysson hem fem av sex guldbaggar för sin film Lilja 4-ever. Filmen tog dessutom storslam på Göteborgs filmfestival. Nu används den av regeringen som ett sätt att beskriva verkligheten för de som drabbas av människohandeln.

Den 28 januari lovade Thomas Bodström, Anna Lindh, Jan O Karlsson och Margareta Winberg en strategi för att bekämpa människohandeln. Det kanske inte vore så dumt om den strategin också innebar att landets länspolismästare bjöds in till en filmvisning.

Ingvar Persson