Barroso har fått storhetsvansinne
En och en halv miljon katalaner demonstrerade på Barcelonas gator i går. De var förbannade över de åtstramningar som Angela Merkel tvingat dem till. De vill inte längre.
Kravet på ett självständigt Katalonien puttrar ständigt under ytan i spansk politik. Med den ekonomiska krisen får nationalismen ny kraft. Ungdomsarbetslösheten i Spanien är över 50 procent.
I Bryssel har EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, fått storhetsvansinne. I ett tal med rubriken "State of the Union" lade han i dag ut texten om Europas framtid.
- I dag manar jag till skapandet av en federation av nationalstater, sade Barroso.
Sen sade han att han tyckte en skatteunion var en bra idé, och efterlyste politiska partier på europeisk nivå.
Han glömde bara en liten detalj: det där med demokrati.
Redan idag är klyftan mellan medborgarna och den politiska eliten i Bryssel stor. Att i snabb takt gå vidare med planer på Europas förenta stater, med gemensam finans- och skattepolitik skulle göra den djup som Marianergraven.
Att Europas medborgare är skeptiska till valutaunionen är inte konstigt. Det beror till stor del på hur krispolitiken är utformad, och hur den motiveras. Angela Merkel talar gärna om att tyskarna tvingas betala för andras misstag – men inte om att Tyskland till stor del har valutaunionen att tacka för sitt välstånd och höga produktivitet.
Inte har det hjälpt att stödpaketen till krisande länder har varit förknippade med politiskt motiverade krav på försämrad arbetsrätt, sänkta pensioner och krympta välfärdsstater.
Högerregeringarnas politiska agenda maskeras nödtorftigt bakom tal om ”nödvändiga strukturreformer”. Nedskärningarna gör den ekonomiska situationen i Europa allt svårare. Och går dessutom rakt emot det som politikerna sade var själva syftet med Europasamarbetet – fler jobb, högre tillväxt, bättre konkurrenskraft.
Både i de länder som tvingats till omfattande nedskärningar, och i de länder som finansierar de stora stödpaketen tycker man att man får betala ett för högt pris för krisen, en känsla som de folkvalda underblåser eftersom det är bekvämt politiskt att skylla på andra.
Det är inte konstigt att populistiska partier nu vädrar morgonluft.
Stödet för EU och den gemensamma valutan är fortfarande relativt stort bland Europas befolkningar. Men inte viljan till ökad integration.
Kanske ska man tolka Barrosos tal som att han tröttnat. På halvfascistoida tendenser i öst, på jobbiga välfärdsstater i norr och Sydeuropas låga produktivitet. Han kanske vill ha ett slut på tragglandet med halvhjärtade stödpaket, och gå vidare med de länder inom valutaunionen som är något att ha.
Det kan man möjligen begripa. Men det är en farlig strategi, med närmast oöverblickbara konsekvenser.
Alternativet är Barroso verkligen trodde själv på vad han sade – att vad EU:s medborgare efterfrågar inte är insatser för att minska arbetslösheten och öka tillväxten, utan ett snabbspår mot formandet av Europas förenta stater.
I så fall är det inget annat än den perfekta illustrationen av det demokratiska underskottet i Europa.