Nationaldagen är en lattjolajbanlåda

SMS:et kom tidigt på morgonen: ”Hallå, vakna vi måste samla oss. Vi kan inte låta nazisterna marschera oemotsagda.” Sömnig läste jag min väns sms. Det var den 6 juni 2005 och Sverige höll på att vakna till den allra första nationaldagen. Ingen visste vad som skulle hända. Utom att nazisterna skulle tåga genom Sveriges huvudstad.

I övrigt rådde total förvirring. I tidningar och nyheter sa en del människor att de tänkte tillbringa dagen på Skansen medan folk på den politiska vänsterkanten talade om bojkott. Andra t­alade om vikten av att inte låta rasister definiera den 6 juni och skulle därför hitta på något festligt, oklart vad. Det var inte direkt som julafton där det finns en klar idé om vad man ska äta och göra.

Det svala intresset har sin förklaring. Nationaldagen saknar en betydelsefull historisk händelse. Vad vi firar är oklart, det enda vi vet är att Gustav V­asa valdes till kung den 6 juni 1523.

Därför var det något av en överraskning när den dåvarande socialdemokratiska regeringen 2003 bestämde sig för att göra nationaldagen till helgdag.

Regeringens beslut baserades inte på någon stark opinion eller högljudda krav på att göra den 6 juni till officiell högtidsdag. Däremot ville regeringen öka den nationella identiteten som en motvikt till vad den beskrev som ”en tid av ökad internationalisering”.  I propositionen betonade regeringen vikten av ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet”. 

Antagligen berodde det på tidsandan. Sveriges inträde i ­Europeiska unionen 1994 och den snabbt ökade globaliseringen satte förmodligen press på socialdemokraterna att backa bandet på hemmaplan.

Därför gjorde samordningsminister Pär Nuder (S) det socialdemokrater brukar göra i världens mest strukturerade och byråkratiska land. Han till­satte en utredning.

Den allra första utredningen kom fram till att en ny röd dag skulle kosta för mycket. Eller få ”allvarliga ekonomiska konsekvenser”, som utredningen uttryckte saken. Att stoppa produktionen i ett land under en dag är knappast gratis.

Älskade Sverige skulle firas men inte till en kostnad av tre miljarder kronor.

Lösning blev därför att stryka en a­nnan röd dag till förmån för nationens nya.

I barnprogrammet ”Fem myror är fler än fyra elefanter” ställer Brasse fram fyra figurer ur sin lattjolajbanlåda. Tre anses höra ihop medan den fjärde inte passar in. Brasses vänner Eva och Magnus får gissa och argumentera för vilken figur som ska tas bort.

I utredningens lattjolajbanlåda fanns annandag pingst, första maj, Kristi himmelsfärdsdag och trettondagen som a­lternativ. 

Första maj var svår att rucka på e­ftersom det är arbetarrörelsens dag och har en stark koppling i flera andra länder, resonerade utredarna. Av de tre resterande dagarna var Kristi himmelsfärdsdag den mest ekonomiskt lönsamma för staten att stryka. Men den har alldeles för stark ställning inom kyrkorna menade man.

Kvar fanns trettondagen och annandag pingst. Trettondagen ger människor en lång sammanhängande ledighet under den mörka årstiden, vilket är bra skriver utredarna. Dessutom åker många på skidsemester. Alltså skulle det vara dåligt för fjällturismen att ta bort den. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv återstod därför annandag pingst som den mest lämpade att göra sig av med.

Så byggs nya traditioner i det här l­andet – ibland med hjälp av kyrkan, ibland på bekostnad av den. Nu tog s­taten bort en kristen dag för att i stället bygga ut en nationell identitet.

Paradoxalt kan man tycka med tanke på att kyrkan har varit en betydelsefull aktör i bygget av det svenska kultur­arvet. Samtidigt är svensk kultur under ständig förändring. Titta bara på hur studenterna som går ut gymnasiet firar sin skolavslutning i dagarna. Många av ritualerna, som studentflak och mössa, har tillkommit allt eftersom. 

Människor i ett land förhandlar med varandra och bestämmer gemensamt vad som är viktigt. Om ingen brinner för nationaldagen kommer den knappast att bli stor, oavsett vilken färg den har i kalendern.

År 2004, alltså samma år som riksdagen beslutade om införandet av n­ationaldagen, gick rekordmånga medlemmar – 79 000 – ur kyrkan. De två händelserna har inget med varandra att g­öra men visar att varken kyrkan eller nationens roll är statisk. Kanske tyckte många att svenska kyrkan var viktig, men att slippa betala kyrkoavgiften var ännu viktigare?

I dag, liksom 2005 verkar det fortfarande vara få som begriper meningen med denna hittepådag. En samordningsminister har trots allt inte den makten att bestämma vad svenska f­olket ska fira.

Kanske var det Peter Aronsson, professor i kulturarv, som beskrev det bäst.

– Svenskarna visar uppskattning för sitt land på många andra sätt, som att f­ira midsommar eller gå i första majtåg, sa han en gång i SVT.

Följ ämnen i artikeln