Katrine Kielos gör våldtäkten verklig
Våldtäkt och romantik” kommer ut på Modernista. Den är gjord i rosa sammet. Jag luktar på pärmarna: är de inte parfymerade?
Den är här nu. BOKEN om våldtäkt. Katrine Kielos har skrivit den.
Omslagets form är Kielos första sätt att beröra ämnet våldtäkt rent fysiskt. Hon har många fler sätt. Hon kopplar ihop analysen och verkligheten, själen och kroppen, på förunderligt fina och smarta sätt.
Hon beskriver exakt hur vidrig våldtäkten är. Just därför blir den uthärdlig.
Våldtäkt blir verkligt när Kielos skriver. Våldtäkten blir inte bara det värsta exemplet på mäns överordning och kvinnors underordning, inte bara en makthandling som bevisar för oss att könsförtrycket finns och feminismen behövs.
”Vi måste tala om våldtäkt” säger Kielos. Sedan gör hon det. Tar övergreppet i sig självt på allvar. Hon gör sin egen, och väldigt många andra kvinnors våldtäktshistoria, sann.
”Ja, man kan bli våldtagen men det betyder inte att man är hjälplös. Det betyder inte att man förtjänar det. Det betyder inte att man är värdelös. Det betyder bara en sak:
Han har ingen rätt att göra det”
Trösterika ord. Ovärderliga ord.
Kielos är Kielos. Hon ska alltid komplicera allt så förbannat. I det här fallet innebär det att hon ställer sig nära, nära våldtäkten. Beskriver hur den kan trasa sönder både kroppen och själen:
”Upplevelsen blir till ett rörelsehinder som inte är lika enkelt att visa upp som ett brutet ben eller en avsliten hälsena, men som likväl utgör ett hinder för just kroppen. Precis som många andra kroppsliga skador går den att rehabilitera men människokroppen glömmer aldrig. Däremot går den vidare.”
Samtidigt rasar Kielos mot bilden att en våldtäkt tar något ovärderligt från kvinnan, som inte går att få tillbaka. Den där unkna föreställningen att kvinnan först är ren, sedan nersolkad för alltid.
Den bilden gör kvinnans sexualitet till något som kan tas (och våldtas). Hennes sexualitet tillåts inte vara hennes egen - utan blir något för omvärlden att bedöma och fördöma.
På Kielos väg tillbaka från våldtäkten möter hon en man. Han verkar ha makt och vara äldre. De har explosivt sex, som bygger på tydliga könsroller. Hans överordning och hennes underordning.
Heterosex är ofta sådant. Varför? Kielos kommer nära en förklaring, som jag tolkar så här: Kvinnan är så fast i hora/madonna-fällan att hon inte vågar ta ansvar för sin egen kåthet. Först när mannen tvingar henne att ge sig hän vågar hon ge sig hän. Underordningen gör henne, paradoxalt nog, fri.
Det betyder inte att kvinnan ber om att bli våldtagen. Det gör hon aldrig.
Kielos skriver: ”Därför borde du inte ha våldtagit mig: Våldtäkt är en attack mot kroppen och kroppen är den plats där integriteten börjar.”
Jag har aldrig läst en berättelse om våldtäkt med större integritet.