Olof Palme valde att ta strid mot främlingshatet
Det är hjärtskärande. Där står hon, Anna Lindh. 28 år gammal, med stora plastbågade glasögon. Hon är ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet och rösten låter så ljus.
– Vi som är unga vill tro på framtiden, säger hon.
Jag tittar på den nya dokumentären om Olof Palme. I slutet av filmen är det klipp från Olof Palmes begravning. Mitt i sorgen ska Anna Lindh försöka säga något som lyfter.
Det lyckas hon med.
Hon talar om Olof Palmes kamp mot fördomar, för tolerans. Och lovar att föra budskapet vidare.
– Kampen för ett öppet och fritt Sverige, utan rasism och främlingsfientlighet.
Man kan tycka att orden är alltför naiva, för ljusa. Fem år senare slår lasermannen till, och Ny Demokrati kommer in i riksdagen. Så mycket för tolerans, så mycket för öppenhet.
Filmen om Olof Palme är en resa i nostalgi. Nyanserad, delvis problematiserande, med fantastiska klipp. Men ändå fast i längtan efter det som varit, och efter en frälsare.
Jag tror inte riktigt på det där, och det säger mig inte så mycket. Jag önskar vi kunde blicka framåt i stället.
Men på slutet blir jag drabbad. Av det Anna Lindh säger på begravningen. Jag går hem, och tittar på hela hennes tal på Youtube.
– Olof Palme visade att politiken ska vägledas av idéer, moral och känsla. Att politik är så mycket mer än teknik och administration.
Olof Palme lyfte redan på 1960-talet frågan om rasism, om fördomar och intolerans. Han gjorde det knappast av kall beräkning, här fanns inga röster att vinna. Han gjorde det av övertygelse. Och han vann därmed hjärtan och hjärnor hos en ung generation politiskt engagerade.
Politiken är i dag i stor utsträckning ett räknestycke. Vad är mest effektivt – sänkt restaurangmoms eller riktade arbetsgivaravgifter?
Men det finns vissa frågor som aldrig kan reduceras till budgetteknik.
Och som socialdemokratin har ett särskilt ansvar att ta strid för.
Det är de grundläggande frågorna om människosyn och människovärde. Om de där stora orden. Som cynikerna tycker är floskulösa, som ungdomen faller för. Och som politiken, bortom förhandlingsspel och motionstider, egentligen handlar om.
Sverige är på många sätt ett tolerant land. För att vi har välfärdssystem som hållit emot hyggligt. För att den enes bröd inte med automatik blir den andres död.
Samtidigt finns vardagsrasismen där. I Forserum, i Landsbro. I allas våra omedvetna fördomar.
Den måste mötas med politik som ger fler jobb. Men också med ord och övertygelse.
– Vi som är unga behöver visioner, sade Anna Lindh på Olof Palmes begravning.
Det gäller fortfarande.