Presskonferens vid köksbordet

Den viktigaste möbeln i svensk politik är inte riksdagens talarstol, regeringens taburetter eller för den delen någonting som Ulrica Messing har designat. Den viktigaste möbeln i svensk politik är köksbordet.

I går gav sig Kristdemokraternas ­Göran Hägglund ut på vad han kallar en ”köksbordsturné”. Under de närmaste månaderna kommer Hägglund att åka runt och sätta sig vid människors köksbord för att lyssna på vad de har att säga. ”Nu åker jag ut för att träffa verklighetens folk”, deklarerade han och åkte till familjen Gottfridsson på Ösjövägen i Sätila (vilka av en ren slump visade sig vara varma anhängare av vårdnads­bidraget).

Det är vid köksbordet man betalar räkningar, oroar sig för ekonomin och bestämmer vem som ska hämta på dagis. Att ha kontakt med vad som sägs här, är synonymt med att ha kontakt med verkligheten. I alla fall i politiken. Fast inte i Tyskland. Där kan begreppet ”köksbordspolitik” snarast översättas till ”Stammtischpolitik”, vilket syftar på bordet på den lokala ölstugan. Hur som helst är det samma sak- en metafor för den där berömda verkligheten. I vars namn alla politiker vill kunna uttala sig.

Barack Obamas vicepresidentkandidat Joe Biden anklagade i valrörelsen 2008 republikanen Joe McCain för att ha inte mindre än sju köksbord i sju olika lyxhus. McCain försvarade sig med att han minsann varit krigsfånge i Vietnam och då inte haft ett enda köksbord på över fem år!

I Sverige är det främst Gudrun Schyman vi förknippar med begreppet köksbord – fast Schyman bjöd in människor till sig själv. Kristdemokraterna bjuder in sig själv till andra.

Hägglund skrev att anledningen är att ”politiker måste hitta nya former för att höra människor direkt – utan att deras uppfattningar filtreras genom medierna”.

Detta är förstås en berömvärd ambition. Men varför följdes besöket hos familjen Gottfridsson i sådant fall av en presslunch? Varför bjöd Kristdemokraterna in fotografer? Varför skröt Göran Hägglund på sin Facebook om hur god uppslutningen var från just journalister? Och varför lade hans stab upp bilder på hur samma journalister trängdes i hallen på Ösjövägen 20?

Om Hägglund nu verkligen vill prata med folk, varför är det så viktigt för honom att bli fotograferad samtidigt?

Följ ämnen i artikeln