Gröna industrier i norr är inte planekonomi
Högerns ideologer låter som gamla kommunister
Det är något allvarligt fel på dagens svenska höger. Det verkar som den skulle vilja att vi befann oss i 1950-talets sovjetiska planekonomi. Som om staten ensam skulle styra den ekonomiska och industriella utvecklingen.
Politisk kritik av företags affärsplaner borde inte gå ihop med marknadsliberalism. Ändå driver till exempel Sverigedemokrater, Timbro och Svenska Dagbladets ledarsida kampanj mot gröna industrietableringar i Norr- och Västerbotten.
Kostar pengar
De nya fabrikerna kommer att dra för mycket ström och kosta för mycket pengar. Som om det vore statsbudgeten vi pratade om, inte affärsbeslut och företagens pengar.
Den gröna omställningen påverkas av politiska beslut, som systemet för utsläppsrätter och kraven att fasa ut fossildrivna fordon. Men framför allt handlar det om insikten att klimatkrisen tvingar fram förändring.
Det producerande Sverige kan ta ledningen, och de bästa förutsättningarna finns i norr.
Investerare i kö
Det kommer att kosta. Att bygga batterifabriker, stålverk och processer för att framställa järnsvamp är dyrt. Nyinvesteringar i fossilfri energiproduktion också. Att investerare – alltför ofta utländska – ändå står i kö beror på att de ser potentialen.
Nyindustrialiseringen skapar utmaningar för staten och kommunerna. Tillståndsprocesser måste kortas. Det behövs investeringar i elnät, infrastruktur och samhällsservice. Bostäder måste byggas. Nya industrier och de samhällen som omger dem behöver kompetenta människor.
Inget av det där kan beskrivas som statsstöd. Att högern vill sätta politiskt krokben för den gröna industrin har däremot ett drag av planekonomi. Det som händer är fri företagsamhet, och som alltid förutsätter det att samhället fungerar.