Striden om metallerna nästa globala utmaning
Jag kan tänka mig en diskbänk i snyggt och tåligt trä, i_stället för blänkande rostfritt stål. Däremot vore det obehagligt med sämre kvalitet på stålet till kärnkraftverk och sjukhusutrustning.
Vi har byggt känsliga delar av samhället med rostfritt stål. Nu börjar sprickorna synas.
Kinas expansion ökar efterfrågan på nickel och andra metaller som behövs i tillverkningen. Lagren har periodvis nästan varit tomma.
Jakten är i full gång
även på andra skinande metaller. Kapitalförvaltare satsar på ännu större efterfrågan i framtiden och driver upp priserna på råvarubörserna.
Plötsligt blir Sveriges geologiska undersökning, SGU, en av landets hetaste myndigheter. Vem trodde det för tio år sedan?
Jag mejlar och beställer den senaste analysen av mineralmarknaden. Rapporten kommer snabbt i ett prydligt kuvert med SGU:s vackra symbol, riksvapnet med två bergshammare.
De torra siffrorna beskriver en ny geopolitisk verklighet. Under år 2005 började metallpriserna stiga radikalt. Nickel, platina, guld, zink, koppar. Producenterna öppnar ny gruvor, men har ändå svårt att hinna med efterfrågan.
Ett fåtal multinationella
gruvbolag dominerar. Deras rykte är inte alltid det bästa.
Naturtillgångar kan både vara en gåva och en förbannelse för fattiga länder. Gruvbrytningen ger jobb och inkomster till statskassan (om landet vågar beskatta de multinationella bolagen). Men konkurrensen om råvaror kan också fungera som bränsle på konflikter som börjat glöda. En FN-studie visade år 2002 hur 85 namngivna gruvbolag bidragit till inbördeskriget i Kongo. Några jättelika anglo-amerikanska företag hörde till de värsta.
Dessutom skapar utvinningen ofta miljöproblem och skadar arbetarnas hälsa.
Det borde i sig vara tillräckligt för att få upp mineralbrytningen högre på den politiska dagordningen. Men det som verkligen satt fart på EU och de stora G8-länderna är något annat. Industrin i de rika länderna är djupt bekymrad över priserna och tillgången på sina insatsvaror.
Därför fick råvarorna ett långt avsnitt i slutsatserna från det senaste G8-mötet, lite i skymundan av klimatfrågorna.
Därför har en högnivågrupp i EU just lagt fram en strategi för att säkra Europas tillgång till knappa naturresurser.
Både EU och G8 talar om öppna marknader och fri konkurrens. Ordsvallet döljer en stenhård tävlan med maktpolitiska medel.
USA och Kina drar sig inte
för tuffa påtryckningar på andra länder för att säkra en långsiktig tillgång till naturresurser. Oljan är förstås det tydligaste exemplet, men det gäller i allt högre grad också metallerna.
Naturtillgångarna i EU-länderna är rätt små jämfört med behoven. I längden håller det inte att hoppas på marknaden. Antingen väljer EU att stödja multilaterala avtal om hur bristen på naturresurser ska hanteras. Eller så får vi se en starkare nykolonialism.
Jag hoppas innerligt på det första medan jag plockar undan tallrikarna från den rostfria diskbänken.