Sahlin flyttar (s) från Björkvik till Botkyrka
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Talarstolen flyttas på lördag från det national- och folkrörelseromantiska Björkvik till den levande, mångkulturella förorten i Botkyrka. Mona Sahlin byter inte bara ut Göran Perssons ledarstil, hon förändrar socialdemokratins politiska tilltal och geografi.
Senast jag talade med Mona Sahlin bar hon på ett armband med hälsning från Ségolène Royal. Sahlin har tagit visst intryck. Politik handlar, menar de båda, om att lyssna och skapa en deltagande demokrati.
I snart ett halvår har den nya partiledaren rest genom det socialdemokratiska landskapet, samtalat, byggt arbetsgrupper, ringat in de centrala frågorna och styrt ut sig själv och partiledningen i självkritik.
Andra akten, den som Royal inte tog sig igenom, handlar om att ge svar, också när de kan vara plågsamma och riskabla. Utan tydlighet suddas det folkliga förtroendet ut och fram stiger de besegrade manliga partiledarkandidaterna, som kräver hämnd.
Sahlin har satt rubrik för sin oppositionspolitik: ”Jag lovar en återställare till rättvisa.”
Därmed säger hon till exempel att a-kassan ska bli socialt anständig och skattepolitiken mindre av gåva till välbeställda. Den större och svårare frågan för Sahlin handlar om den svenska modellens framtid
Den generella välfärden, hur viktig den än är, har sin hierarki. Hundratusentals ryms inte som fullvärdiga medlemmar?–?icke-kvalificerade för full a-kassa, utdefinierade från arbetslivet, bortsorterade av hälsoskäl eller etnicitet. Denna sociala dramatik brukar åskådliggöras av förorten eller de stora bostadsområdena.
I ett något moderligt tal till SSU-kongressen i går lovade Sahlin låta bygga om det miljonprogram som en gång hade Erlander, SSU och till och med folkpartiet som byggmästare.
Sahlin avskyr, klokt nog, det människoförnedrande begreppet ”utanförskap”. I stället för att likt högern reducera de marginaliserade till potentiella låglönearbetare bör hon se till att skriva program för en social- och arbetsmarknadspolitik som intresserar sig för grundläggande människorätt och för kvalificerad utbildning.
Sahlin kan vara på väg att definiera ett nytt socialt uppdrag, i bästa fall en ny jämlikhetspolitik. Och den måste ha sin bas i förorterna och de stora bostadsområdena. En kontrast till den höger som säljer allmännyttan och skyfflar privilegier över de välbeställda villagettona.
Sahlin, engagerad för entreprenörer och företagare, måste pröva en annan demokratifråga: hur ska medborgarnas och de anställdas bestämmanderätt organiseras, såväl i de allt mäktigare storföretagen som i nystartade småföretag?
Som hon själv säger: ”Politik är att ge makt åt dem som inte har den ekonomiska makten.”
En klok, radikal paroll som borde höras långt utanför Botkyrka.