Karin, 95, dog inte förgäves

Vad valet handlar om: äldrevården

 Den politiska debatten fastnar ofta i abstrakta ­resonemang och bråk om siffror.

 Men bakom de stora valfrågorna – skolan, ­arbetslösheten, ökade klyftor – finns riktiga människor.

 Vi har träffat tre som på olika sätt skulle påverkas av valutgången nästa söndag.

 Det är det här valet handlar om.

I början av juli spreds bilden på nätet: 95-åriga ­Karin Forslund var fullständigt blåslagen.

Det var bilden av svensk ­äldrevård vi fick se.

Tre gånger hade Karin försökt ta sig upp ur sängen ­utan att besvära personalen på serviceboendet i Söderhamn. Hon ville inte ligga ­någon till last och försökte klara sig själv. Tre gånger föll hon och sannolikt bidrog skadorna till att hon några veckor senare avled av en stroke.

Hon valde själv att visa upp sitt blåslagna ansikte för tidningen Hela Hälsingland och därefter spreds bilden i alla ­medier.

– Hon ställde upp för personalen på Åsgården, säger döttrarna Kerstin Johansson och Maysan Säärelä.

– Mamma tyckte att de ­anställda fick slita så hårt och hon ville att det skulle anställas fler.

Karin Forslund trodde väl aldrig att hon skulle bli rikskändis på så gamla dar, men hon var nöjd med genomslaget. Hon ­hade sagt ifrån. När sommaren sedan var som hetast fick hon en massiv stroke och dog i slutet av juli.

Det har hunnit bli september och vi går i parken utanför Åsgården. Det är fort­farande sommarvarmt men träden skuggar huset uppe på höjden. Kerstin och Maysan visar hur stort äldreboendet är med flyglar åt båda hållen.

– På natten arbetade det bara två personer här. En i vardera flygeln. Om de skulle hjälpas åt med till exempel ett lyft fanns det ingen personal i den andra flygeln.

Där är fönstret där Karin bodde. Det är jobbigt för döttrarna att prata om sin mamma, ibland kommer tårarna, men de vill gärna berätta om Karin Forslund. Hon var en kvinna som fick slita hårt i hela sitt liv. Hon började som hembiträde och barnflicka.

När de fyra ­barnen kom var hon hemma, men städade vid sidan av. Hon diskade i charken på Tempo och sålde korv i ett gatukök.

Hon hade svår reumatism och vårdades redan i 30-års­åldern på vanföreanstalten i Nynäshamn.

Karin och hennes man Sven flyttade runt för att få jobb, men kom tillbaka till hemtrakten i Hälsingland. Här jobbade Sven på kyrkogården och det var kanske det jobb han ­älskade mest för han tyckte så mycket om blommor.

– Han hade gröna fingrar, kunde få vad som helst att blomma. För fyra år sedan flyttade han till Åsgården med mamma och i början satt vi mycket här ute i trädgården, ­säger döttrarna och pekar på en bänk bakom humle och ­kaprifol.

– Det var så annorlunda här då. Det var fler människor i rörelse och man kunde höra glada röster när man klev in i huset. Då tyckte vi att det var skönt att våra föräldrar fått det så bra.

Men snart dog Sven, sedan kom besparingarna. Huset­ tystnade och till slut var ­Karin ensam. Ingen kom när hon ringde och till slut reste hon sig upp och föll.

Historien kunde ha slutat där, men bilden på Karin finns kvar. Hon gestaltar fortfarande nedskärningarna inom svensk äldrevård. Under de senaste åtta åren har Alliansen krympt statsbidragen till Söderhamns kommun trots att den åldrande befolkningen har ökat.  När kommunen ­sedan valde att satsa på förskolan fick de äldre stå till­baka tills det blev ohållbart.

Maysan visar sista bilden på mamma. Blåmärkena har bleknat och hon sitter ute på bänken igen med stråhatt på huvudet. Några veckor efter hennes död beslutar ­kommunen att lägga tolv ­extra ­miljoner på omsorgen. En del av pengarna ska gå till ökad ­bemanning på boendena.

Karin Forslunds protest var inte förgäves. Men i Alliansens Sverige måste en 95-årig tant ut på Facebook för att visa att en gammal människa också är en människa.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

Följ ämnen i artikeln