Det är inte varulvar som dödar
Varningstecknen måste tas på allvar för att rädda kvinnorna
Många av oss stirrade upp mot månen i fredags när den som en svart skugga gled över solen i den mest storslagna solförmörkelse vi kommer att se de närmsta tjugofyra åren.
Så värst mycket gick dock inte att skåda genom molnen.
Månen kan tyckas vara en märklig himlakropp att lägga tid på. Den generar ingen värme, ändrar sig konstant och försvinner ibland fullständigt.
Men den har alltid varit viktig.
Fullmånen, som veckans så kallade supermåne, sägs frambringa vårt inre vilddjur.
Eller snarare: mäns inre vilddjur.
För det finns ytterst få kvinnliga varulvar.
I myten är varulven en extrem bild av ohämmad manlig aggression. Det är hans funktion. Hans kropp täcks av mörkt hår, får extrem styrka och drabbas av ohämmad hunger efter kött och våld.
Som en pubertet på steroider som förvandlar honom till ett djur. Han kan inte göra något åt det.
Kvinnor och barn gör bäst i att hålla sig hemma. Gå inte ut i skogen!
Så ser berättelsen ut. Samtidigt vet vi att den största faran för kvinnor och barn inte bor ute i månljuset utan hemma i ikealampans sken.
Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom har i veckan fortsatt sin sexåriga granskning av kvinnomorden i Sverige. När en svensk kvinna mördas är det vanligast att det är hennes man eller exman som har tagit hennes liv och samma mönster ser vi globalt.
Aftonbladet har berättat om Agneta vars man slog ihjäl henne med en hammare efter att polisen kört hem honom till henne. Om Susanne som var säker på att hon skulle dödas och skrev avskedsbrev till barnen. Tio månader senare var hon död, exmannen hade haft permission från fängelset. Det har varit berättelser om ett samhälle som sviker, om att var fjärde man som dödat hade en aktuell vårdkontakt och att minst elva män sökte vård samma dag de mördade.
Kerstin Weigls och Kristina Edbloms granskning har avslöjat allvarliga fel. Ett system där ingen tog helhetsansvar, med dödlig utgång.
Från politiskt håll har man länge talat om behovet av haverikommissioner varje gång en kvinna mördas av sin partner eller expartner. År 2012 blev det verklighet. Socialstyrelsen fick uppdraget men hittills har det hela blivit något av ett ineffektivt kaos, efter två år har man bara granskat fyra mord.
Polis och åklagare, som blev skyldiga enligt lag att rapportera in mord och dråp, gjorde det inte på ett fungerande sätt.
Enligt Världshälsoorganisationen är det bästa sättet att minska antalet kvinnor som mördas av närstående att samhället med kraft bekämpar allt våld i hemmet. Fall av våld som inte leder till kvinnans död måste följas upp på ett helt annat sätt.
Alla berörda myndigheter måste lära sig ta varningstecknen på allvar.
Aftonbladets granskning har visat att Sverige har mycket kvar att göra på detta område. Polisen har haft en metod för att göra strukturerade riskbedömningar, Socialstyrelsen en annan och åklagarmyndigheten en tredje. Myndigheterna har sedan inte kunnat samarbeta på grund av sekretessregler. Män med kontaktförbud som ansågs särskilt farliga skulle exempelvis tvingas bära fotboja men fram till i dag har bara två personer kvalificerat sig för en sådan. Uppenbarligen är det något som inte fungerar.
Regeringen Reinfeldts fokus på hårdare straff kan man tycka vad man vill om men det finns nästan inget som tyder på att det kan rädda kvinnoliv.
Och i slutändan är det vad detta handlar om.
Samt om barnen som blir kvar.
Svensk lag fungerar så att barnets vårdnadshavare i första hand ska vara en biologisk förälder. I en granskning för två år sedan kunde Aftonbladet visa att i fyra av tio fall stod männen, som dödat barnens mamma, fortfarande som vårdnadshavare.
Mäns våld mot kvinnor ställer ett antal fundamentala frågor till ett samhälle: Varför är kvinnor måltavlor? Vad tror dessa män att de kan förändra genom att slå? Varför utgår de från att de har rätt till makten i relationen? Och, varför agerar inte samhället tydligare på varningstecknen?
Det hoppfulla i Aftonbladets granskning är att det går att se så många områden som skulle kunna förbättras gällande det sistnämnda.
Saker som skulle kunna göras och som hade räddat liv.
Vad som behövs är politisk vilja, inte i form av ytterligare en engångssatsning på kvinnojourer, utan en riktig långsiktig ambition att faktiskt inte acceptera den verklighet där sexton till sjutton kvinnor mister livet på detta sätt varje år i Sverige.
Det är här man ofta stöter på problem. Det finns, hos både politiker och allmänhet, en syn att det inte går att göra något åt detta på riktigt. Att det alltid kommer att finnas män som slår. Män som dödar kvinnan de säger sig älska eller ha älskat. Att det finns något inbyggt och dödligt våldsamt i manligheten. Ett kaotiskt mörker som några män aldrig helt kommer att lära sig kontrollera.
Att det enda vi kan göra är att straffa honom för vad han har gjort.
Inte stoppa honom.
Vi tror på något plan fortfarande på varulvar.