Rosengård – mellan drömmar och bränder
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-22
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
22 APRIL 2007. Våren 2005 skapade hundratals Rosengårdsungdomar teater, glad och antirasistisk. De hade hjälp av Max Lundgren, som berättat om social rättvisa, idrott och lojalitet för fler ungdomar än de flesta. Pjäsen hette ”Malmö brinner”.
I dagarna har några ungdomar från Rosengård, sannolikt mycket få, satt i scen en annan, svartare föreställning. Medierna har kallat den ”Rosengård brinner”.
Fyller 40 i år
Rosengård, som firar 40-årsjubileum i år, har alltid levt mellan dröm och tragedi. Många av dem som planerade för det väldiga området, där en gång feodalhärskare styrde över lantarbetare, ville bygga den moderna staden. Äntligen skulle Malmös oändliga bostadskö (den var över 30 000 personer lång i slutet av 60-talet) kapas och invånarna garanteras högsta standard: badrum, välutrustade kök, rymd.
Jag vet en del om den politikergenerationen, uppvuxen i slummen och med den sociala revanschismen som svårkontrollerad drivkraft.
Malmösocialdemokraternas framtidsdrömmar liknade de som skapades hos Paris samtida vänsterpolitiker. De byggde sina nya städer och gav gatorna namn som Émile Zola och Marcel Proust. Torgen uppkallades efter Pariskommunen, till och med efter Lenin. Kulturinstitutioner byggdes runt varje torg. Den nya människan skulle skapas ?– ett vanskligt projekt.
Grannskapsområde, så kallades det, dekorerades med parker, föreningslokaler, service och gigantiska butiker i Rosengård som i Courneuve.
Malmös gamla fattigområden, Kirseberg och Möllevången, ersattes av det skinande Rosengård.
Funktionalismen, det moderna, hade en annan destruktiv sida. Ned med skönheten, mer av maskinkultur stod det i det klassiska manifestet ”Acceptera” från Stockholmsutställningen 1930. De tankarna styrde decennier av bostadspolitik och samhällsplanering.
När den ekonomiska krisen slog sönder tillväxten på 70-talet blev delar av Rosengård social ruin: katastrofal arbetslöshet, social fattigdom, skolor som inte förmådde nå ut till de elever som kom från ett femtiotal, eller fler, språkområden. Även om det fanns heroiska rektorer, som höll liv i de ungas drömmar och gav dem kunskaper och självkänsla. De bör bli ihågkomna med sina namn: Ruth Bauth och min egen kristendomslärare, Torsten Engholm, får symbolisera dem alla.
Hjälper unga till gymnasiet
Björn Benner följer deras exempel. Han, en gång förskollärare på Rosengård och numera gymnasielärare på förnäma Borgarskolan, hjälper numera ungdomar från Rosengård att komma in på gymnasiet. Han gör det tillsammans med Mabi, min gamla fotbollsklubb, ett bra division 2-lag. Halva dagen tränar 16-åringarna fotboll, andra hälften läser de kärnämnen för Björn.
Mabi drar till sig företagsstöd, förmedlar jobb, bygger föräldrakontakter.
Jila Moradi har berättat för mig om sitt arbete tillsammans med kvinnor från Rosengård, Kvinnobasen kallas rörelsen. Hon arbetade på ABF ofta med kvinnor från krigens Afghanistan och Irak. De läser allt från svenska till datakunskap och hälsovård. Jila lärde dem cykla så att de äntligen kunde se den stad de bor i.
– Kvinnorna måste ha självkänsla och förstå samhället för att de ska kunna stärka barnen och hjälpa dem till delaktighet, sa Jila första gången vi talades vid.
Samma programförklaring gör Conny Pettersson, som ansvarar för den folkhögskola för romer som ABF skapat. ”Fast skolan ska lämnas över för självförvaltning”, säger han.
Mot detta Rosengård, fyllt av vitalitet och praktisk solidaritet, står det andra, det medialt igenkännbara: våld, kriminalitet, social och kulturell marginalisering, då och då bränder. Rosengård blir till övertydligt exempel på den rumsliga dimensionen av djupa sociala problem, klassmässiga, etniska.
Kontrakt om reformer
Kanske kunde de som i Rosengård bekämpar ”victimiseringen” (att se sig som offer), kunna lära något av den franska förortsrörelsen Aclefeu ( som uttalat betyder ”nog med eld”, nog med våld”). De ordnade demonstrationer, marscher genom hela Frankrike för att både göra sina sociala villkor och sina politiska krav kända. Inför presidentvalet har de förmått de progressiva politikerna att skriva på kontrakt om reformer för arbete och social rättvisa.
Högerns kandidat Nicolas Sarkozy skrev inte under. Han kallar förortens ungdomar för ”slödder.”