Vägen till ett valnederlag

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-26

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Domarens fel. En konspiration mot vårt lag och nation.

Som en tröttsam predikan, mässar varje förbundskapten den sortens bortförklaringar också när det egna laget som Italien hånat fotbollens grundidéer in i förlängningstid.

Politiken är fylld av samma självömkan: journalisterna är ohederliga, TV förvanskar våra budskap. Och de andra partierna vägrar debattera.

Under de oändliga transporterna över asiatiskt land och hav plöjde jag genom en bok om bortförklaringens mekanismer:” l´Impossible Défaite”, författare Denis Pingaud. Han beskriver Lionel Jospins miserabla presidentkampanj inifrån.

TV halverade, och lite till, valbevakningen jämfört med 1995. Journalisterna respekterade inte off the record-reglerna. Plötsligt skrev de att Jospin, på en flygtur, kallat Jacques Chirac för åldrad och förbrukad. Där rök tre procent i opinionsmätningarna. Upptagenheten av dessa väljarnoteringar, ”sifo-forin”, står ständigt i vägen för politiken.

Lionel Jospin liknar på många vis Ingvar Carlsson, det är därför lätt att känna sympati för honom: seriös, påläst, hederlig intill det fyrkantiga och demokratisk till självuppgivenhet.

Spindoktorerna och stylisterna saknar känsla för sådana kvaliteter. Jospin skulle dras på nya kostymer, av det för mig okända märket Lanvin. Slipsarna valdes med större omsorg än valparollerna. Fiffiga medarbetare, alla från elithögskolorna, pressade fram smarta catchwords: Ett starkt Frankrike, ett tryggt Frankrike, ett modernt Frankrike, till och med ett rättvisare Frankrike. Förnäma vetenskapliga symposier pryddes med presidentkandidaten, men arbetare mötte han bara av misstag. Några av dem som sparkats från särskilt vinstrika bolag krävde anställningstrygghet och löner på över 5 000 i månaden. Jospin och hela hans stab flydde förfärade. De arbetade vidare på sin valstrategi: Jospin – en man i centrum utan socialistiska ambitioner.

Valresultatet punkterade spindoktorerna. Jospin fick hålla tillgodo med 11 procent av arbetarväljarna och fjorton av de arbetslösa. Mindre än hälften av Le Pens pott. Det hjälpte inte att han i slutfasen började agitera som socialist och kallade på hjälp av den brasilianske arbetarledaren Lula. Trovärdigheten var bortblåst. Jospin uppfattades som teknokrat med känsla för makroekonomins balanspunkter men utan hjärta och medkänsla.

Socialisterna ramlade rakt i den fälla som fångat vänstern i Europa. Den kan inte på en gång vinna arbetarväljare och tillgodose gruppen radical chic. Mellan de grupperna skiljer en mur och motsättningar i frågor som lag och ordning och synen på invandrare.

Det stora reklamoraklet

Jacques Séguela bar ansvar för Jospins kampanj. Han misslyckades men formulerade en bedövande sanning: ”En stark kampanj räcker inte för att få en svag kandidat vald men en dålig kampanj kan få en god kandidat att förlora.”

Olle Svenning

Följ ämnen i artikeln