Nu måste de rödgröna prata ekonomi och EU
Det var kanske inte det bästa sättet att säga ”Hej, vi är kompisar”. Miljöpartiets språkrör besöker socialdemokraternas partistyrelse i dag, ett dygn efter det gemensamma utspelet med regeringen om arbetskraftsinvandringen.
Mona Sahlin och hennes strateger vill säkert visa upp hur bra stämningen är mellan oppositionspartierna. Efter Peter Eriksson och Maria Wetterstrand knackar Lars Ohly på dörren.
Några kritiska frågor borde ändå få plats. Till exempel hur det ska gå för de tiotusentals utan jobb i förorterna som kan hamna ännu längre bak i kön med miljöpartiets arbetsmarknadspolitik.
När jag höll på med amatörteater hörde jag ett råd av en garvad producent. ”Börja med den grej du helst vill skjuta upp.”
Det krångliga, pinsamma eller konfliktfyllda blir värre ju längre man väntar. Föreställningen blir bäst om teaterledarna inte är rädda för det svåraste.
Kanske gäller något liknande för politik.
De rödgröna partierna har svurit sig igenom tuffa budgetförhandlingar. I opposition har det blivit några gemensamma initiativ och en enad linje i den viktiga klimatberedningen.
Efter dagens förtroendebyggande besök är det dags att på allvar ge sig på de riktigt svåra ämnena.
Som EU.
Det är klart att varje parti vill positionera sig inför EU-valet om drygt ett år, men på enskilda sakområden kan de rödgröna komma närmare varandra.
Varför inte skissa på ett gemensamt program för EU:s miljöpolitik nästa mandatperiod?
Någon gemensam motion om regeringens ekonomiska vårproposition är inte att vänta. Men snart måste oppositionen börja prata allvar om skattenivåer och välfärdsreformer efter nästa val.
Hur ser partierna till exempel på det snabbt sjunkande skattetrycket?
”Otillräckligt minne” säger min datorskrivare när jag försöker få ut Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen.
Ja, kanske är det felet. Hur ska man annars förklara att siffrorna kommer tillbaka, år efter år, utan att det blir någon förbättring?
Jag läser rapporten på nätet
i stället. Barnfattigdomen ligger kvar på samma nivå som tidigare, men skillnaderna ökar.
”År 1991 fanns sju gånger så många fattiga barn i Rosengård i Malmö som i Torslanda, Göteborg”, säger Kalle Elofsson på Rädda Barnen. ”År 2005 var skillnaden nästan tjugo gånger så stor.”
Klassklyftorna växer. Äldreomsorg och sjukvård har stora brister. Samtidigt har förmögenheterna ökat kraftigt. Alliansregeringen sänker skatterna och försämrar ersättningarna till sjuka och arbetslösa.
I dag ska socialdemokraternas partistyrelse diskutera sitt alternativ till regeringens ekonomiska politik.
Vad föreslår Thomas Östros? Tänker verkligen partistyrelse och riksdagsgrupp acceptera en kraftigt sänkt skattenivå när reformbehoven är så stora?
Vänsterpartiet vill bygga ut den offentliga sektorn, men var står miljöpartiet? Är de gröna till exempel beredda att säga ja till Mona Sahlins miljardsatsning på miljonprogrammet?
Jodå, Tenstaborna väntar fortfarande på landstingsrådet Filippa Reinfeldt. Inte heller denna torsdag kom den ansvariga politikern och förklarade Vårdval Stockholm.
Därmed fick inte heller Tenstaborna några svar på vad som händer inom psykiatrin. En av de högsta cheferna har fått sparken sedan hon kritiserat landstingsledningen. Nyss var det Folktandvårdens vd som avgick.
Inte så konstigt att Filippa Reinfeldt håller sig undan.