9 november: Minns 90 mördade judiska barn

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-09

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nittio judiska barn, från späd ålder upp till sju, var inspärrade utan vatten och mat. Deras föräldrar hade redan likviderats av Specialkommando 4a. Sedan skulle det bli barnens tur.

Det var i byn Byelaya-Tserkov, sommaren 1941, i början av det nazityska fälttåget in i Ryssland.

Då inträffar det ovanliga att en högre tysk militär protesterar. Överstelöjtnanten Helmuth Groscurth, vid 295:e infanteriregementets stab, går ända upp till befälhavaren för Armégrupp Syd, fältmarskalk von Reichenau. Fältmarskalken svarar att ”det förelåg behov att dessa barn undanröjdes”. Överstelöjtnanten fick en reprimand.

Groscurth fortsatte sina protester mot naziregimen mer i det tysta. Han höll kontakt med den lilla – bara alltför lilla – grupp tyska militärer som till sist var beredda till direkt attentat mot Hitler.

Då kunde motståndsmannen Groscurth inte vara med. Han tillfångatogs i slaget om Stalingrad och dog i rysk fångenskap.

Påminner faktiskt om den tyske officeren som i Roman Polanskis nya film hjälper den judiske pianisten undan förintelsen. Den tysken slutade också i rysk fångenskap.

”The Pianist” är inte märkvärdig som film, för lång och upprepande. Men den går på liv och död, allt det där var inte länge sen, inte långt härifrån, hur skulle man själv handlat då.

På Stockholms biografer drar den fortfarande folk, och jag fäster mig vid att det är en ovanligt tyst publik. Inte ett popcorn-knäpp hörs när Warszawas judar drivs från gettot till dödslägren.

Eller också är det en speciell stämning just nu kring 9 november. Då brukar också Sverige påminna sig att den dagen, året 1938, inföll i Tyskland upptakten till det största folkmordet, den så kallade kristallnatten.

Redan då skrev Helmuth Groscurth i sin dagbok: ”Vi måste skämmas att alls vara tyskar.”

Svenskarna var inte heller så fantastiska.

Under de närmaste månaderna efter kristallnatten inkom hit 1 748 uppehållsansökningar från tyskjudiska flyktingar. Hälften avslogs omedelbart.

Vi blev lite öppnare under kriget, främst för flyktingar från Baltikum. Och nu ska väl allt vara bra?

Då, lagom inför 9 november, hör man nya migrationsministern Barbro Holmberg rapportera från en EU-konferens om flyktingmottagande: ”Det blåser en kall vind över Europa.”

Och ett stort tidningsreportage denna vecka kan inledas: ”Att söka asyl i Sverige är ett lotteri på liv och död.”

Måste allt gå igen!

I Tyskland har ändå det märkliga hänt att det åter blivit invandrarland för judar, främst från Ryssland. I min egen tyska födelsestad, Leipzig, finns åter en växande judisk församling. Historiens ironi!

Jag såg dem just en 9 november. De var samlade vid en minnessten där den största synagogan legat innan den brändes ner under kristallnatten.

På trottoarerna långt vid sidan av den judiska gruppen runt minnesstenen stod Leipzigbor och såg på. Som de gjorde när det började 1938. Mina tyska släktingar också? Mina tysksvenska föräldrar?

Jag var ju bara två år när synagogan brann. Nu var jag över sextio och kunde vara också här med mitt anteckningsblock.

Jag är väl här frivilligt, tillhör varken förövarna eller offren. Iakttagare till professionen, över trettio år i branschen. Här har jag yngre Leipzigkolleger som infunnit sig i tjänsten för att anteckna och fotografera. Vi nickar kollegialt till varann, jag hör dem tala om vilka överlevande som kan vara bäst att intervjua.

Dieter Strand (ledare@aftonbladet.se)

Följ ämnen i artikeln