Avamerikanisera den kubanska frågan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den 14 mars samlades 34 oppositionella kubanska journalister i USA:s utsände James Casons förnäma villa i Havanna. En av dem var Manuel David Orrio, ordförande för det oberoende journalistkooperativet i huvudstaden.
Orrio hade både ett annat namn och ett annat uppdrag. Han var sedan elva år tillbaka spion, anställd av regeringen med uppgift att infiltrera de små dissidentfästena. Han kallades Miguel.
Berättelsen finns med i en nyutkommen bok, tryckt i 50 000 exemplar. För kubanskt bruk. Boken heter ”Los disidentes”, en av författarna, Luis Báez, är nära vän med Castro.
En annan infiltratör och spion, Aleida Gordinez Soler, säger att oppositionen numera är krossad. För egen del angav hon ekonomen Martha Beatriz Roque, som nu väntar ett 20-årigt fängelsestraff.
Den sammanlagda fängelsetiden för de 78 gripna dissidenterna är 400 år. Författaren Raul Rivero, som jag och några vänner hade långa samtal med för ett par år sedan, ska spärras in i två decennier. Spionerna ska vara domstolens huvudvittnen. Argumenten är redan givna. De oppositionella tog emot pengar från USA och logistisk hjälp från Spanien, de bröt mot förbudet att inte samarbeta med den kubanska statens fiender.
Juan Antonio Blanco, historieprofessor, kuban och en gång chef för människorättsorganisationen Félix Varela-Center brukade ställa frågan: Ska Kuba bli ett socialistiskt museum eller ett socialt laboratorium?
Ett museum med fängelsekällare, skulle man kunna svara.
Blanco deltar i spanska El País debatt om ”isoleringen av castroismen”. Han berättar om den försiktiga öppningen av systemet, som följde på massflykten från Kuba 1994. ”Vi måste vinna det här kriget med bönor, inte kanoner”,sa Raúl Castro. Och för en tid växte handel med omvärlden och kontakter skapades rakt in i Clintons hus.
Vid partikongressen 1996 slog Fidel sönder allt: USA bygger en femte kolonn på Kuba och partifunktionärerna måste sluta vara mjäkiga och eftergivna mot dessa dissidenter, sa han.
Félix Varela var en progressiv präst på 1800-talet. Han gav namn åt oppositionens initiativ om namninsamling till stöd för en ny kubansk författning. Oswaldo Payá, ytterst ansvarig för projektet, är en av dem som pekas ut som särskilt subversiv i boken om dissidenterna. En annan är Elizardo Sánchez, ledare för den kubanska människorättsorganisationen.
”Avamerikanisera den kubanska frågan”, skriver författaren René Vázquez Díaz (Malmökuban), i sin täta, nästan desperata El País-text. Den väldiga grannen som i mer än ett sekel bekrigat, sugit ut, försökt isolera och svälta Kuba till underkastelse.
Juan Antonio Blanco svarar, mer indirekt, att om Castros förtryck, politiska domar, utrensningar och systematiska övervakning fortsätter, förses Bush-administrationen med argument för intervention, också med vapen.
Det kubanska folket kan ännu sätta stopp för Castros totalitära styre, skriver Blanco.
Fast då måste först fängelserna tömmas.