Serbiens öde kan avgöras på Irland
Boris Tadic och hans reformister gick kraftigt framåt i det serbiska valet.
Det visar att befolkningen i Serbien vill närma sig EU, med eller utan Kosovo.
Men vad händer om Irland säger nej till det nya EU-fördraget i sin folkomröstning om knappt en månad? Ett sådant beslut skulle tvärt kunna bromsa planerna på att fortsätta EU:s utvidgning. Serbiens nationalister skulle få vatten på sin kvarn och använda EU:s tvekan som ett argument i det interna politiska spelet.
Segern för reformisterna betyder inte nödvändigtvis att nationalisterna hamnar utanför regeringen. Serbiens myller av småpartier ger utrymme för märkliga konstellationer. Däremot betyder valutgången att utrymmet för en mer EU-fientlig politik är mindre. Nationalisternas ledare Tomislav Nikolic gick till val på att säga nej till EU så länge unionen inte accepterar att Kosovo är en del av Serbien, och Nikolic tappade kraftigt i väljarstöd.
En förklaring kan vara att EU bara några dagar före valet undertecknade ett så kallat stabiliserings- och associationsavtal med Serbien. Det betyder att EU öppnar dörren för ett framtida medlemskap. Avtalet handlar om politisk dialog, ett närmare regionalt samarbete och framtida frihandelsöverenskommelser.
Sedan tidigare har flera andra länder på Balkan undertecknat sådana avtal, bland annat Bosnien.
Allt hänger dock på det nya EU-fördraget. Utan ett nytt fördrag kommer EU inte att kunna ta emot så många fler medlemmar.
För närvarande finns det tre så kallade kandidatländer: Kroatien, Makedonien och Turkiet. Länder som Makedonien, Bosnien och Serbien står näst på tur.
Men strukturen inom det gamla fördraget är helt enkelt inte förberedd för fler medlemmar. Taket nåddes när Rumänien och Bulgarien gick med vid årsskiftet 2006–07.
Utvidgningen är förstås inte den enda frågan av betydelse när man ska bedöma ett nytt fördrag. Den svenska debatten har handlat mycket om kollektivavtalen och konflikt-rätten. Mycket tyder på att dessa skulle stärkas med det nya fördraget. Det vore i alla fall sämre att stanna kvar i det gamla fördraget, som efter Lavaldomen visat sig bristfälligt.
I allt detta kommer folkomröstningen på Irland in i bilden. Irländarna röstar den 12 juni och det är relativt jämnt i opinionsmätningarna. Det är oklart vad som händer om Irland säger nej. Inget annat land folkomröstar om frågan.
Man kan tänka sig att Irland får undantag. Eller också måste EU-länderna omförhandla fördraget. En sådan process skulle ta oändligt lång tid och fördröja ytterligare utvidgning. Dessutom är det inte alls givet att ett nyförhandlat fördrag skulle bli bättre. I ett Europa dominerat av högerregeringar kan det tvärtom bli mindre utrymme för nya medlemsländer och hårdare villkor för facket.
Kanske något att tänka på för de svenska politiker som argumenterar för ett nej till fördraget.