-
Därför är alla på plats när partiet håller konferens
16 JANUARI 2011. S-krisen
Det finns ett judiskt talesätt: ”Vad är mer sant än sanningen? Svar: Berättelsen.” Och det stämmer.
Statsministern meddelade i måndags att han vill genomföra ett femte jobbskatteavdrag. En skattesänkning med en ny siffra framför. Det har blivit regeringens berättelse.
Borgerliga ledarsidor är oroade. Inte över skattesänkningarna. Utan över att de inte i tillräckligt hög grad går till de rikaste. Marginalskatten då? Problemet är att ingen riktigt bryr sig. Medierna befinner sig på krisseminarium hos Socialdemokraterna. Fem krisande sossar är fler än fyra borgerliga regeringspartier.
När Socialdemokraternas kriskommission anordnar konferens direktsänder SVT – på pressläktaren trängs 36 reportrar.
Samtidigt klagar Socialdemokraterna över att de inte har en berättelse. Vad det än är de har – det är uppenbarligen något som medierna vill direktsända.
Berättelse är inte allt, politiken rör sig om konkreta ting. Som Gandhi uttryckte det: ”Om Gud skulle visa sig för det indiska folket skulle jag starkt råda honom att göra det i form av en limpa bröd”. En politisk rörelse behöver tre saker: politik, policy och berättelse.
Politik handlar om att bygga allianser, kompromissa, trixa – veta vad omständigheterna kräver. Policy är själva reformerna. Berättelsen är vad som gör att människor kan relatera alltihop till sina liv. Ja, socialdemokratin behöver en berättelse. Men en berättelse utan egen idé blir mest som en pekbok för barn: vi gick upp på morgonen, vi satte ihop några förslag som vi trodde var populära hos väljarna, vi erbjöd dessa förslag till väljarna, nähä det gick inte, nu är det kris. Totte badar. Totte förlorar valet. Totte avgår. Så har det varit de senaste åren.
Och socialdemokratin brukade vara bra på berättelser. I alla fall de mindre.
Individualism kräver en stark välfärd. Förändring kräver trygghet. Vill man hjälpa de fattiga måste man försäkra de rika, sa socialdemokraterna. Va? Jo.
Om mormor också kan få hjälp av hemtjänsten behöver hon inte känna att hon ständigt ligger barnen till last. Om Kalle kan betala sin utbildning genom CSN kommer han känna sig fri att inte behöva bli läkare som pappa. Individualism kräver en stark välfärd. I dag säger Moderaterna att de håller med. Men de var emot varje steg.
Om du inte skyddar arbetarna kommer arbetarna kräva att du skyddar jobb. Länder med svaga skyddsnät tenderar att bli protektionistiska. Men Sverige ska vara ett öppet land, lågproduktiva jobb ska försvinna utomlands, trygghetssystem och arbetsmarknadspolitik ska fånga upp dem som blir arbetslösa och föra över dem i de nya branscher som växer fram. Förändring kräver trygghet. I dag har Sverige en av västvärldens sämsta a-kassor. Anders Borg har sänkt skatten i stället.
Välfärdssystem som innefattar alla och inte bara riktar sig mot de fattiga är de som gynnar fattiga människor mest. Forskarna kallar det för ”omfördelningsparadoxen”. Men det är en socialdemokratisk berättelse – vill man hjälpa de fattiga måste man försäkra de rika. När människor de senaste åren har tryckts ut ur trygghetssystemen tvingas de söka socialbidrag. ”Cancersjuka väljer bort medicin för att betala hyran” rapporterade LO-tidningen i veckan.
”Skicka en avi. Sätt inte in något på mitt bankkonto, då tar socialen pengarna och drar av dem på socialbidraget.” Så låter ansökningar som Cancerhjälpen får.
Historien om vad som just nu händer med vad som en gång var världens mest framgångsrika parti, är något betydligt större än att Socialdemokraterna har hamnat i ögonhöjd med opinionssiffror på 25 procent. Det är inte därför som medieskuggan brer ut sig över Reinfeldts skattesänkningar och de borgerliga småpartiernas försök att, minsann, också ha interna konflikter.
Alla har en relation till socialdemokratin. Oavsett vilken. Lyckas partiet inte samla sig måste vi alla börja revidera idén att Sverige är landet annorlunda. Det är berättelsen som medierna just nu direktsänder.
Socialdemokratin måste våga säga att alliansen på många sätt ställde rätt frågor 2006: om de nya utslagningsmekanismerna på arbetsmarknaden, svenska skolans misslyckande och socialdemokratins maktarrogans. Men att de har fel svar: vi löser inte problem i det här landet på bekostnad av de svagaste. Och vi tänker inte göra det i framtiden heller.
Europas finanskris går vidare. USA är ekonomiskt sårbart. Kinas exportorienterade modell kommer knappast generera en till era av lika snabb tillväxt. Vad ska Sverige vara mitt i allt detta?
Svaret heter inte: ett tjugoåttonde jobbskatteavdrag.