Nedläggningen ett slag i ansiktet från Outokumpu

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tre korta stycken i ett pressmeddelande. Det är vad ledningen för den statliga finska stålkoncernen Outokumpu tyckte de var skyldiga sina anställda i Degerfors.

Tre stycken där företaget förklarar att förhandlingarna med industrimannen Carl Bennet har avslutats utan uppgörelse.

Det är inget mindre är ett slag i ansiktet. Ett slag i ansiktet på Carl Bennet som gått in och velat satsa på en industriell utveckling i en trakt där stålkunnandet kommer ur marken. Sedan i somras har han lagt fem bud. Outokumpus svar har hela tiden varit det samma. ”Det går inte.”

Beskedet är också ett slag i ansiktet på de lokala och nationella politiker som engagerat sig för Degerfors. Björn Rosengren har rest frågan med Outokumpus ägare, den finska staten. Tills vidare utan resultat.

Men framför allt är beskedet ett slag i ansiktet på de anställda i Degerfors. De som just nu producerar både rekordmycket stål och rekordstora vinster får alltså veta att företaget inte tänker ge stålverket en ny chans. Så lönas lojaliteten.

I pressmeddelandet lovar företaget att man kommer att anstränga sig för att locka andra företag till Degerfors. Vad är det värt när man samtidigt sätter stopp för ett seriöst bud om fortsatt stålproduktion?

Om gårdagens besked är slutgiltigt innebär det en tragedi. En månghundraårig industrikultur går i graven, och med den också en viktig förutsättning för ett samhälle. En nedläggning av stålverket i Degerfors innebär dessutom att en lönsam, flexibel och mycket konkurrenskraftig produktion försvinner.

Eller stjäls. För det är egentligen vad det handlar om. Den produktion av långa rostfria ämnen som skapat rekordvinster för koncernen är resultatet av de anställdas ansträngningar. Produkterna utvecklades som ett sätt att möta hotet om nedläggning i början av 90-talet. Nu ska de flyttas till England.

De anställda i Degerfors har nu utvecklat ännu en affärsidé. Stålverket skulle tillverka verktygsstål. Idén ansågs tillräckligt bra för att Carl Bennet skulle satsa på den.

Men alltså inte stålverkets nuvarande ägare. Från det hållet är det stopp. De tänker inte ge Degerfors chansen. Det finns det numera också skriftligt på.

Samtidigt som företaget påstår sig arbeta för nya jobb till Degerfors säger man nej till ett affärsmässigt och industriellt förslag till fortsatt verksamhet. Samtidigt som det talas om nedläggning kräver man att produktionen ska öka och samtidigt som man talar om flexibilitet och engagemang avvisar man de anställdas förslag.

Det är inte i första hand Degerfors som befinner sig i kris. Inte heller den svenska industrin eller företagsklimatet. När en lönsam verksamhet ska läggas ner, när de anställdas förslag och seriösa affärsuppslag avvisas, då är det ägandet som befinner sig i kris.

Eller för att uttrycka det annorlunda. I Degerfors är det kapitalismen som sätter stopp för industrins utveckling.

Ingvar Persson