Fackens krav är inte främlingsfientlighet
I debatterna inför EU-parlamentsvalet är arbetslivets villkor ofta på tapeten. Politikerna slänger sig med termer som socialt protokoll, utstationering, Lex Laval och lönedumpning.
Alla verkar tycka att det är viktigt – men lättfattligt är det inte.
Om det ska bli begripligt måste man börja med historien. Fram till Saltsjöbadsavtalet 1938 hade Sverige mest strejker och lockouter i hela världen.
Konflikterna handlade inte bara om maktbalansen på arbetsmarknaden. De handlade också om ett vägval mellan kollektivets och individens rättigheter.
Kollektivavtalen kritiserades
Arbetare vinner på att sluta sig samman i en fackförening för att förhandla fram bättre villkor. De är starkare tillsammans än en och en.
Men om arbetsgivarna kan runda kraven genom att anställa de som inte är medlemmar är inget vunnet. Facket var tvunget att få arbetsgivaren att lova att anställa alla till de nya villkoren.
Det är inte konstigt att denna princip blev omstridd. Fortfarande i dag anser vissa att det räcker att utländska långtradarchaufförer får bättre lön än i sitt hemland. Att det inte spelar någon roll att deras lön är sämre än de svenska chaufförernas.
På samma sätt kritiserades kollektivavtalen när de infördes. Avtalet förbjöd ju i princip människor som ville jobba till en sämre lön än i avtalet. För att förbättra villkoren behövde individens rättigheter inskränkas.
EU skapade nya problem
I Sverige blev fack och arbetsgivare trots detta överens. I de flesta andra länder började i stället staten bestämma vad som skulle gälla.
Den svenska kollektivavtalsmodellen fungerade bra när den väl var på plats. Konflikterna minskade. Inkomstskillnaderna blev mindre. Modellen var ändå flexibel nog för att klara förändringar.
EU-medlemskapet skapade nya problem. Fri rörlighet av varor, tjänster och arbetskraft är poängen med EU. Därför finns hårda regler om att inget land ska få stänga ute utländska företag.
Företagen är fria att jobba i alla EU-länder, men måste följa ländernas minimilöner. Problemet i Sverige är att det inte finns några lagstadgade minimilöner. Så vad ska facken få kräva av utländska bolag och hur ska lönerna kontrolleras?
Det är det som är 10 000-kronorsfrågan för fack och politik.
Den svenska modellen har inte varit så här utmanad sedan 30-talet. Det finns två vägar att gå.
Upp till bevis efter valet
Antingen så måste staten bestämma villkoren. Och det räcker inte med en lag om löner. Det behövs också någon form av lönepoliser som följer upp reglerna. Det är ingen som på allvar tror att det blir bra.
Eller så fortsätter facket att sköta uppdraget. Men då måste de få bättre möjligheter än i dag. Lex Laval har fått kritik för att den inskränker fackens rättigheter för mycket.
Efter decennier av fred på arbetsmarknaden är det lätt att glömma hur många konflikter som skapas av bristande samförstånd om reglerna. Under nästa mandatperiod är det upp till bevis – för alla som säger att de vill värna den svenska modellen.