Kapitulera inte för extremismen
24 JULI 2011. Attackerna i Norge
OSLO. I Henrik Ibsens mörkaste pjäs ”Gengångaren”, utbrister Fru Alving att vi är desperat rädda för ljuset. Alla människor. Vi föredrar att vandra bland spöken.
Solen skiner i Oslo dagen efter de mörkaste timmarna i Norges efterkrigshistoria. Utanför Stortinget står tungt beväpnade soldater och kisar, några fönster är förstärkta med vad som ser ut som vit tejp och över Ibsen-citaten som dekorerar stenläggningen på Karl Johan vandrar människor mot uteserveringarna.
Här gick den store norske dramatikern Ibsen varje dag för att kunna kontrollera tiden på sitt armbandsur mot klockan på universitetsbyggnaden. Det moderna dramat föddes i Norge.
Nästan alla kände någon. Eller kände någon, som kände någon – som har blivit mördad. Oslo den 23 juli 2011 är en tyst stad. Norge är en liten nation. Per capita förlorade landet dubbelt så många människor som USA den 11 september 2001 konstaterade en förstummad omvärld.
En hel politisk generation
Polisen dök efter fler kroppar runt Utøya. Fler föräldrar fick veta att deras barn aldrig kommer att komma hem. Dödstalen steg upp i det ofattbara. En gråtande statsminister besökte anhöriga. Terror, fasa och en mardröm som aldrig tycks ta slut. Det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet förbereder sig på att begrava minst 85 personer. En hel politisk generation. I ett litet land.
”Unga människor, som har valt att engagera sig ideellt för demokrati i demokratins tjänst” sa Fredrik Reinfeldt.
Mördaren lät sig gripas helt odramatiskt av polisen. Enligt vittnesmål var han lugn, metodisk, beräknande och välplanerad. Vi vet inte ännu vad som var hans uttalade motiv. Men vi vet vilken miljö han kom ur. Han hatade det mångkulturella samhället, han hatade islam och han kände sig förrådd av det norska politiska etablissemanget.
32-åringen säger sig ha lagt ner åratal på att förbereda ett politiskt manifest. I sina inlägg på nätet talar han om en sjuttioårig kamp mot islam som ska kulminera år 2083 – fyrahundra år efter slaget om Wien när den österrikiske kejsaren besegrade den osmanske sultanen. Nu ska de norska medborgarna väckas och åter räddas från muslimerna och deras utpekade medlöpare; däribland Jens Stoltenberg och vänsterns ungdomsorganisationer.
För kamp mot rasismen
AUF, det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet är förutom sitt engagemang i miljöfrågan, mer än något annat kända för sin kamp mot just rasismen. I Norge har de drivit på mot intolerans lika mycket utåt som in mot sitt moderparti.
Samma utveckling överallt
Samtidigt kapitulerar europeiska politiker av alla färger för det rasistiska bakgrundsbruset. Schweiz förbjuder minareter. I Ungern patrullerar svartklädd paramilitär. Att ha ett främlingsfientligt parti i parlamentet har snart blivit obligatoriskt. Besattheten vid allt främmande växer. Och fredagens dåd skedde mot den här bakgrunden.
Att bekämpa extremistiska gruppers ideologier är en central komponent i modern strategi för kontraterrorism. En rapport från den brittiska tankesmedjan Demos ”The Power of Unreason Conspiracy Theories, Extremism and Counter-terrorism” av Jamie Bartlett och Carl Miller, pekar på vikten av att angripa de myter, lögner och konspirationer som frodas i dessa miljöer. Från Röda Armé-fraktionens förvirrade tankevärld till al-Qaidas vansinne och antimuslimska fantasier inom högerextrema grupper.
Benämns som ”Quisling”
Idén att Socialdemokraterna är landsförrädare är stark inom främlingsfientliga kretsar i Norge. I den här typen av miljöer benämns Jens Stoltenberg ofta som ”Quisling”, efter Vidkun Quisling som övertog regeringsmakten i Norge efter nazisternas invasion 1940. I dessa fantasier är det dock muslimerna och inte nazisterna som invaderar.
Enligt forskarna håller idén om att vara utsatta för en konspiration ihop extremisterna, och knuffar instabila individer i en alltmer våldsam riktning. Strategier för förebygga terrorism måste arbeta mot detta på ett organiserat sätt. Lögnerna vi tillåter stå oemotsagda i våra samhällen drabbar våra samhällen.
Berättelser har makt. De onda. De goda. Och de vi inte vågar konfrontera.
När vi föredrar att irra runt bland spöken. Som vore vi desperat rädda för ljuset.