Från Nahr al-Bared till Rosengård
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-27
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Jag har just talat med mina släktingar i Nahr al-Bared-lägret. De har kunnat fly till Badawi, ett annat läger utanför Tripolis”, berättar Fadja Mehidi. Vi möts i lekhörnan i Tegelhuset, Rosengårds Folkets hus.
Fadja och hennes föräldrar flydde för knappt två decennier sedan från inbördeskriget i Libanon, som slet sönder människor, raserade städer men gödde miliser, kristna, drusiska, muslimska.
Hon är klädd som till något i vår barbariska tid så sorgligt osannolikt som palestinsk fest. Tegelhusets kooperativ firar nämligen examen för ett sextiotal kvinnor, de flesta ursprungligen från Mellanöstern.
I början av förra året kunde deras identitet skrivas ut klichémässigt tydligt: Extremt lågutbildade, minimala kunskaper i svenska och om samhället. Tungt, självuppoffrande slit i hemmet, oändligt långt från ens föreställning om lönearbete.
Stenhårt jobb
EU:s socialfond, ABF och andra hittade pengar och lokaler. Eva Jonsson sprutade in kraft som projektledare. Pedagoger, till och med kaospedagoger, rustade kvinnorna. Kraven skrevs ut: Inga män, inga mobiltelefoner, inga barn men stenhårt jobb, rentav fysisk träning. Respekt för varje individ och hennes framtidsdrömmar.
Sjutton månader senare talar alla kvinnorna god svenska, de kan koda samhällets regler och de rör sig säkert inom ett av kursens ämne: kulturell grammatik.
Deras grundkunskaper i sömnad, hudvård, matlagning, vård och omsorg har omvandlats till kooperativ praktik. Kvinnor som för halvannat år sedan inte kunde säga en sammanhängande svensk mening sköter bokföring, tar upp beställningar, räknar ut prisnivåer och praktiserar marknadsföring.
Den sociala ekonomin, så försummad i Sverige, har fått fäste i ett mikrokosmos i Tegelhuset.
Syateljéerna skapar, köket och matsalen doftar Libanon. Sju kvinnor är redan färdiga att ta hand om ”Seniorum”, mötesplats för Rosengårds äldre. Fadja samlar flickor, ”rosentjejerna”, till kurser, samtal, idrott.
”Självkänsla”
Ordet som blivit till hoppfull besvärjelse runt kooperativet är ”självkänsla”. Kvinnorna känner sin kraft och sin nya identitet, säger Eva Jonsson. Jag hör att kvinnorna tillsammans har 280 barn. Självkänslan, tron på tillhörighet, sprider sig.
Under lunchen, som skulle kunna lyftas rakt in i en kokbok om Mellanöstern, samtalar jag med Andreas Konstantinides, ordförande för stadsdelsfullmäktige.
Han berättar om den nya flyktingströmmen från Irak, ytterligare flera hundratals unga män som kommer till Rosengård. Deras hustrur och barn väntar i Jordanien och Syrien tillsammans med de miljoner som drivits på flykt sedan USA:s bombplan började massakrera landet.
”Många av flyktingarna lider av svåra posttraumatiska plågor. I skolorna finns det irakiska barn som försökt begå självmord”, berättar Konstantinides. Några psykiater arbetar dagligen i skolorna med lärare och barn, andra kämpar tillsammans med Röda Korset med flyktingar som måste bearbeta svåra psykiska plågor.
Saddams generaler
Rosengård kan vara den plats i Sverige som mer än någon annan tar ansvar för krigets offer. Solidariteten rör sig i sensationella banor. I Rosengårds fattigaste kvarter, Herrgården, lever till exempel en av Saddam Husseins generaler, säger Konstantinides.
Generalen förde befäl över 12?000 soldater och fick sin utbildning i USA.
Den gamle militären för kommando, fast civilt, över sina landsmän. Stadsdelens politiker uppmanas omedelbart att skaffa fram jobb. En avskedsföreställning på Ramels väg och Amiralsgatan. Generalens sista höst.
Kontrasten manligt–kvinnligt närmar sig det övertydliga: generalens sorgliga krigaröde mot det nya kvinnliga kooperativet.
Tunn hinna
Vid kaffet och de obligatoriska feta, glasyrklädda bakverken når krigen, det palestinska och det libanesiska, på nytt in i Tegelhuset. Khadra Ramadan har äntligen fått rapport från släktingar i Libanon: ”De är oskadade men väntar sig nya bombattacker.” Hinnan mellan de nya mänskliga erövringarna i Rosengård och våldet och döden i ursprungsländerna är sårigt tunn.
Fadja undrar: ”Kommer vi någonsin att få ett fritt Palestina?”
På vägen från Rosengård möter jag en rondell. Vägen till vänster leder till det trasiga, fattiga Herrgården. Den andra riktningen slutar vid teaterns, föreningarnas och många ungdomars samlingsplats, Drömmarnas Hus.