En global idrottsfest
I dag spelas den första semifinalen i fotbolls-VM. Sensationslaget Sydkorea möter Tyskland.
Årets VM rymmer mycket av det som är fotbollens storhet. Det handlar inte bara om att spelet förhäxar en värld av tv-tittare. Fotboll är en verkligt global sport, också på planen.
Bland de åtta lagen i kvartsfinalerna i årets turnering fanns minst ett från världens alla kontinenter, Australien oräknat. Ett från Latinamerika, ett från Afrika. Ett eller två från Asien, beroende på från vilken sida av Bosporen vi väljer att betrakta Turkiet, och ett från Nordamerika.
Dessutom den europeiska favorittrion England, Spanien och Tyskland.
Det har talats mycket om favoritfall och sensationer i årets VM, i Italien och Spanien rent av om konspirationer och uppgjorda matcher. Låt oss tacka för att vi bor i ett land där den första tanken efter en förlorad fotbollsmatch inte är att domaren är mutad.
Ändå är årets VM snarare ett bevis på att fotbollskulturen är på väg att bli universell. Ingen annan idrott, friidrotten möjligen undantagen, kan visa upp något motsvarande. Skillnaden mellan traditionella stornationer som Italien och Argentina och uppstickare som Senegal eller Sydkorea är helt enkelt inte så stor.
Kanske är det vi ser just nu på ett sätt resultatet av en paradox. Fotbolls-VM är ett skyltfönster för en global fotbollsindustri där klubbarna köper och säljer spelare över hela världen. För de stora europeiska klubbarna spelar det ingen roll om deras stjärnor kommer från Borås eller Dakar. En lagom mixad spelartrupp är dessutom receptet för ytterligare sponsorintäkter.
Utvecklingen mot en internationell spelarmarknad går långt utanför kretsen av spelare som är aktuella för spel i VM. På Eyravallen i Örebro görs målen av Paul Oyuga och Bonaventure Maruti. Båda började sin fotbollsbana i AFC Leopards i Nairobi, men kom till Örebro från USA.
Att tränare flyttar åt andra hållet, från Europa och ut i världen, bidrar naturligtvis också till att minska skillnaderna. Sydkoreas framgångar vore knappast möjliga utan att tränare Hiddink från det liberala Holland tagit strid mot det konfucianska tänkandet. Fotboll och hovetikett går inte vidare bra ihop.
Men samtidigt är fotbollen på landslagsnivå fortfarande en fråga om nationell stolthet, heder och känsla. På sätt och vis motsatsen till den genomkommersialiserade klubbfotbollen. Ett landslag kan inte köpas.
Just i detta ligger kanske också en del av förklaringen till det som kallas skrällar. I sina landslagströjor spelar lagen för äran hos en hel nation.
Ibland blir det för mycket, som för superstjärnorna i de argentinska, franska och italienska lagen. Men lika ofta lyfter det fotbollen till en magisk nivå där miljoner människors drömmar förverkligas i ett ögonblick. Sådant är stort, oavsett om magikern heter Svensson eller Ahn Jung-Hwang.