Sverige måste våga vara bäst

Något saknas I söndagens debatt blev det tydligt att det saknas en politisk kraft som ställer optimism mot uppgivenhet. Där man vågar tro att Sverige kan bli bäst igen. Ett land i jämställdhet, där vi satsar på omställning, utbildning och forskning. Något att vara stolt över.

10 OKTOBER 2012. Vår politiska identitet

Det är nästan så man saknar Per Schlingmann dessa dagar. Alliansens evige optimist, uppfinnaren av glättiga slagord som ”Föregångslandet Sverige” och ”Framåt tillsammans”.

För allt låter så förtvivlat dystert nu, om man lyssnar på regeringen. Fredrik Reinfeldt pekar finger åt ensamkommande flyktingbarn. Anders Borg sänker bolagsskatten med lånade pengar – hur ska svenska företag annars kunna konkurrera? Jan Björklund vill införa ettåriga gymnasium, för barnen i den svenska skolan blir tydligen allt mer korkade.

”De fattiga är lata”

Medelklassen är som vanligt den tänkta mottagaren, och nu talar man med deras rädslor och deras ängslan. Det handlar om hårdare tag – för någon annan. Som Katrine Kielos skrev i söndags: ”De fattiga är lata. Alltså är medelklassen flitig. Det är centralt i nymoderaternas berättelse”.

Det är nog sant att det inte går att vinna val enbart på en uppmaning om solidaritet med svaga och sjuka.

Men det borde gå att ställa två berättelser mot varandra, och be folk välja vilket Sverige de vill vara del av.

Öppenhet och gemenskap

Reinfeldts och Borgs deppiga budskap är att vi inte ska tro att vi är något. Sverige är ett land av medelmåttor och slökorvar, av bidragsfuskare och smyg­rasister – och det är dags att vi anpassar politiken därefter. Vi ska konkurrera med lägre löner, lägre skatter och större klyftor. Vi ska bli ett land som alla andra.

Men det finns en annan berättelse om Sverige. Ni vet den lite självgoda, som många av oss älskar att plåga medresenärer med när vi är på solsemester. 

Det är en berättelse om ett land i jämställdhet, öppenhet och gemenskap. Där alla barn får en bra utbildning, där stora exportföretag växer ur små idéer, där vi satsar på omställning, utbildning och forskning. Där föräldrarna delar på ansvaret och där universiteten är öppna för alla.

Det är en berättelse om Sverige som exceptionellt och annorlunda, bäst i världen och ett land att vara stolt över.

När Reinfeldt och Borg allt tydligare säger att vi ska konkurrera med ökade klyftor är vi på väg att ge upp något helt centralt i vår självbild, vår politiska identitet.

Det är viktigt, till och med för medelklassen.

Bästa tiden är framför oss

Stefan Löfven gör rätt i att prata om jobb, innovationer och omställning. Men något saknas.

Det blev så uppenbart i söndagens partiledardebatt: Det saknas en politisk kraft i Sverige som tydligt ställer optimism och framtidstro mot uppgivenhet.

Som ser framtiden an med tillförsikt, och argumenterar för att vår bästa tid är framför oss.

Som helt enkelt vågar tro att Sverige kan vara bäst igen.

Följ ämnen i artikeln