Ett högt pris för lönekaos
Ordföranden för chefernas speciella fackförbund Ledarna, Annika Elias, vill helst att alla löner ska bestämmas individuellt och lokalt, i stället för i nationella avtal. Det förklarade hon i går i Ekot.
Det borde inte förvåna någon. Sifferlösa avtal betyder ju att chefen får större inflytande över vilka löner som ska höjas. Det stärker garanterat hans eller hennes auktoritet och eftersom Ledarna organiserar chefer blir deras jobb förstås enklare med lydiga medarbetare.
Individuella löner gör chefer och arbetsgivare mäktigare och löntagarna mer beroende. Arbetsgivarnas organisationer brukar inte hymla om saken, även om de naturligtvis hellre talat om lönesättningen som ett sätt att styra verksamheten.
Maktförskjutningen på arbetsplatsen är dock bara en del av problemet.
Det är framför allt fackförbund som på grund av arbetskraftsbrist inom sitt område hoppas kunna höja lönerna mer än genomsnittet som skriver sifferlösa avtal. ”Intresset styr”, som Medlingsinstitutets chef Claes Stråth uttryckte det i våras.
I år har de sifferlösa avtalen varit många fler än tidigare. Fyra av tio avtal som tecknats saknar helt siffror, och de gäller för 900 000 löntagare.
Det riskerar att öka löneklyftorna. Lågavlönade kan sällan räkna med stora individuella lönepåslag.
”Ett hot mot solidariteten mellan arbetare och tjänstemän”, har LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson sagt.
Allt fler sifferlösa avtal skulle då bryta sönder dagens modell för lönebildning, där industrins avtal utgör norm och återhållsamma löneökningar ska garantera låg inflation och ökad köpkraft. Då skulle avtalsrörelserna snabbt förvandlas till ett kaos av lurpassande och kompensationskrav där varje grupp försöker få så mycket som möjligt.
Det är ett väldigt högt pris att betala.