Arbetares villkor inget för Carl Bildt
4 APRIL 2015. Anställningsvillkor
I veckan har Stefan Löfven varit på USA-besök. Bland programpunkterna fanns ett inledningsanförande om anständiga arbetsvillkor vid ett möte i FN:s sociala råd.
Efter alla år som facklig ledare är det ett område Löfven behärskar. När det gäller mänskliga rättigheter i arbetslivet är det bra att vårt land inte längre representeras av Fredrik Reinfeldt eller – ännu värre – Carl Bildt.
FN-talet är inte det enda exemplet på att Sverige har fått en regering som ser sambandet mellan arbetsvillkoren här hemma och de villkor som gäller ute i världen.
Lite handling
En vecka innan talet i New York presenterade Stefan Löfven regeringens prioriteringar i EU-politiken. I huvudsak är det en förväntad lista. Klassiska områden som jämställdhet och fredsarbete finns med, liksom ett avsnitt om miljön.
Regeringen tänker – förstås – prioritera jobb och tillväxt. Men så finns dessutom en punkt om villkoren på arbetsmarknaden. Ordning och reda, helt enkelt.
Tillsammans med den ekonomiska krisen har den frågan färgat synen på Europasamarbetet. Regleringen av arbetsmarknaden är en hörnsten i ett samhällsbygge, och den vilar ofta på en känslig balans mellan olika intressen.
Det gäller inte minst Norden, där fack och arbetsgivare av tradition själva gör upp om reglerna.
Den öppna europeiska arbetsmarknaden är en stor frihetsreform och ett av de viktigaste resultaten av unionen. Men självklart påverkar den villkoren på arbetsmarknaden. Det inser alla som följt utvecklingen i åkerinäringen eller byggbranschen.
Den förra regeringen talade gärna om kollektivavtal och respekt för den svenska modellen. När det kom till handling blev det svårare. Den nya regeringen måste nu undvika att gå i samma fälla.
Handlar om perspektiv
I veckan som gick fick Ylva Johansson ett utredningsförslag om utstationerad arbetskraft och entreprenörsansvar i byggbranschen. Enligt Byggnads, som kan branschen, räcker förslagen inte på långa vägar, så mycket arbete återstår för arbetsmarknadsdepartementet.
Framför allt handlar det kanske om perspektiv. Varken Fredrik Reinfeldt eller Carl Bildt skulle ha prioriterat anställningsvillkor i diplomatin eller EU-arbetet, eller tagit med frågan i en regeringsförklaring.
Det är nog ett skäl till varför de fick sluta.